Halta Lotta.
Har hört att det är förjäkla bra att börja dagen med en stukad fot som gör priiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitty förbannat ont.
Nonsens
Har flera gånger läst igenom alla inlägg här och varje gång förundras jag över samma sak;
Ingenting har förändrats.
Vissa saker, eller alla saker, som står här hade lika gärna kunnat skrivits inatt. Eller igår. Eller varför inte imorgon.
Varför?
För att jag är en feg jävel som är underbart bäst på att förneka och förtränga istället för att hantera saker som dyker upp.
Men allt kommer ikapp en någon gång, och egentligen finns det ju fem års sorger och förluster och erfarenheter att bearbeta. (En annan dag, kanske...)
Ändå så lär jag mig aldrig! När de väl kommer ikapp så väljer jag att försvinna från mig själv i nån vecka istället för att ta tag i skiten.
Varför förstår jag inte bara att den endast kommer byggas på för varje gång? Jävla blåögda idiot. Jag om någon borde väl veta att mirakel inte existerar.
Skuldsanering. Finns det något som heter samvetessanering? Kan man ansöka om en sådan redan ikväll?
Och allting är precis som han säger. Men det är MIN skit. Det är MITT liv och MINA beslut. Ingenting kan ändra på det.
Vi pratade om det idag, att båda två är så förbaskat bra på att peppa varandra och tala om sanningen för varandra, men ingen utav oss lyssnar på våra egna ord. Ingen av oss lever som vi lär.
Men trots hans sanningar så släpper det inte. Varför släpper det inte?
Ingenting har förändrats.
Vissa saker, eller alla saker, som står här hade lika gärna kunnat skrivits inatt. Eller igår. Eller varför inte imorgon.
Varför?
För att jag är en feg jävel som är underbart bäst på att förneka och förtränga istället för att hantera saker som dyker upp.
Men allt kommer ikapp en någon gång, och egentligen finns det ju fem års sorger och förluster och erfarenheter att bearbeta. (En annan dag, kanske...)
Ändå så lär jag mig aldrig! När de väl kommer ikapp så väljer jag att försvinna från mig själv i nån vecka istället för att ta tag i skiten.
Varför förstår jag inte bara att den endast kommer byggas på för varje gång? Jävla blåögda idiot. Jag om någon borde väl veta att mirakel inte existerar.
Skuldsanering. Finns det något som heter samvetessanering? Kan man ansöka om en sådan redan ikväll?
Och allting är precis som han säger. Men det är MIN skit. Det är MITT liv och MINA beslut. Ingenting kan ändra på det.
Vi pratade om det idag, att båda två är så förbaskat bra på att peppa varandra och tala om sanningen för varandra, men ingen utav oss lyssnar på våra egna ord. Ingen av oss lever som vi lär.
Men trots hans sanningar så släpper det inte. Varför släpper det inte?
Hantering.
"Men allvarligt. Är inte så som person? Nej, då får du bli det då! Svälj din FÖRBANNADE stolthet någon gång, den ställer till det för dig så jävla mycket, det är inte bra för dig fattar du väl??? När du väl kommer över den där spärren som säger åt dig att du inte kan prata med någon kommer det kännas så JÄVLA skönt för dig!
Sorry, men nu blir jag tvungen att ta ton och morska upp mig lite :P Men det är bara pga omtanke!
Men det du säger är rent SKITSNACK! Varför i HELVETE skulle du inte kunna reparera det?"
And the story goes on. Där är knappar som fungerar. Tangenter med ord på istället för ynkliga bokstäver. Meningar som får mig att inse saker, men det kan också bero på att de är sagda av en människa som känner mig väldigt, väldigt bra.
Det är så fruktansvärt bra med folk som förstår och vet utan att jag behöver säger så mycket. Som förstår MIG. Som vet hur jag fungerar. Det räddar mitt liv, dag för dag.
"Ja och sen undrar du varför du mår dåligt? Kan det vara så att det inte är staden som knäcker dig utan du själv? Kan det vara så att ditt hjärta inte alls är delat mellan två städer utan du själv som gömt undan och skadar det omedvetet?"
Jag älskar dina kloka ord.
På ett väldigt komiskt sätt så passar den här bilden in väldigt bra för oss just nu. Kommer dock inte ihåg i vilket sammanhang vi har tagit den. Men vår relation har ju alltid vart densamma, så det spelar väl ingen roll. Ironiskt bara att det faktiskt finns en bild på det.
Fortsatt gnäll i det tysta.
Ja, det kanske är mycket just nu. Mycket att kanalisera, analysera, sortera och förstå.
Flytten var det ja. Redan gnällt om den.
Stockholm och jag har utnyttjat varandra så till den grad att det inte finns något kvar att utnyttja.
Vi är skit för varandra, meningslösa, betydelselösa.
Men erfarenheterna är inte betydelselösa.
Jag har själv gett mig in i den här leken, däremot kunde jag ju inte förutse att den skulle ta en så felaktig vändning.
Orkar inte med att vi utnyttjar varandra längre. Jag vill inte. Nuförtiden bryter det ner mig, för varje gång så spricker den egna viljan och styrkan lite mer. För det spelar ingen roll, jag har gjort mig själv till ett offer för andras viljor.
Åh vad jag föraktade sånna människor förut. Som var undergivna andras vilja.
Jag är lite skraj. Därför blir jag så arg. Jag kan inte hantera rädsla, så jag blir arg istället, för ilskan känner jag igen, vet jag vad jag ska göra med. Men jag är rädd, vanligtvis kommer sånna här svackor och stannar i kanske högst en vecka. Den här har hållt i sig i över en månad. Varför?
Jag HATAR att må dåligt utan anledning.
Flytten var det ja. Redan gnällt om den.
Stockholm och jag har utnyttjat varandra så till den grad att det inte finns något kvar att utnyttja.
Vi är skit för varandra, meningslösa, betydelselösa.
Men erfarenheterna är inte betydelselösa.
Jag har själv gett mig in i den här leken, däremot kunde jag ju inte förutse att den skulle ta en så felaktig vändning.
Orkar inte med att vi utnyttjar varandra längre. Jag vill inte. Nuförtiden bryter det ner mig, för varje gång så spricker den egna viljan och styrkan lite mer. För det spelar ingen roll, jag har gjort mig själv till ett offer för andras viljor.
Åh vad jag föraktade sånna människor förut. Som var undergivna andras vilja.
Jag är lite skraj. Därför blir jag så arg. Jag kan inte hantera rädsla, så jag blir arg istället, för ilskan känner jag igen, vet jag vad jag ska göra med. Men jag är rädd, vanligtvis kommer sånna här svackor och stannar i kanske högst en vecka. Den här har hållt i sig i över en månad. Varför?
Jag HATAR att må dåligt utan anledning.
Ett seriöst klagoinlägg
Det är fruktansvärt jobbigt att vara förvirrad och inte veta vad man vill. Och jag orkar inte tänka mer, för det gör mig till en svagare människa. (Nackdel Sthlm: Elakare, bittrare, trasigare, svagare?)
Man kan ju inte veta hur det skulle ha varit, eller hur det borde ha varit, vad som egentligen var meningen med allt. Vad kom ut av allt?
Jag har nära vänner i Falun och jag har nära vänner i Sthlm och oavsett hur jag gör så kommer jag sakna någon så det gör ont överallt och ingenstans. Om det finns delar av hjärtat i Falun och delar av det i Stockholm, hur ska man då någonsin kunna få ihop ett helt hjärta?
Jag HAR förändrats sen jag flyttade till Stockholm, både på bra och dåliga sätt, men jag trivs inte riktigt med hur livet har blivit. Men hur ska jag kunna veta att det inte känns likadant om jag flyttar hem igen?
Jag ORKAR inte tänka mer, för jag kommer inte på nåt vettigt svar. Jag vet ju att nästa gng jag flyttar hem så är det för gott, men är jag redo för det? Eller ska jag förstöra mig själv lite mer? Bli lite mer hatisk och känslokall och elak?
Jag förstår inte ens en hundradel av alla känslor och tankar som rör sig i mitt stackars lilla huvud och hjärta.
På ett sätt blev det som jag tänkt mig, men på ett annat sätt så har det blivit fruktansvärt fel också.
Varje dag är jag trött och slut efter allt analyserande och funderande. Hjärnan stänger av, den hänger inte med. Vart tog mitt organiserade kaos vägen? Dramatiken... Vad lever jag för jävla svenssonliv nu?! Så vill jag inte ha det, men hur fan ska jag veta vad jag vill istället?
Jag skulle aldrig erkänna något egentligen, men jag klarar fan inte av det här beslutet.
Tillsammans med allt annat som rör sig i huvudet just nu så blir det en enda grå massa och jag kan inte ens specifiera delar utav den. "No fool would say you live today without a will to survive."
Och nu vet jag att jag måste sova, skulle sovit för länge sen för att orka med det viktiga svenssonmötet imorgon på mitt svenssonjobb som jag har för att kunna betala mina svenssonräkningar och bo i min svenssonlägenhet.
Vart tog passionen vägen?! Hur fan kunde det bli slentrian av allting, jag som hade så mkt ambitioner och drömmar. Nu vet jag inte ens vem jag är längre eller vart jag hör hemma. Jag flyttade till stockholm för att jag trodde jag kunde hitta mig själv där, istället slutade det med att jag inte har minsta lilla aning om vem jag är längre...
Man kan ju inte veta hur det skulle ha varit, eller hur det borde ha varit, vad som egentligen var meningen med allt. Vad kom ut av allt?
Jag har nära vänner i Falun och jag har nära vänner i Sthlm och oavsett hur jag gör så kommer jag sakna någon så det gör ont överallt och ingenstans. Om det finns delar av hjärtat i Falun och delar av det i Stockholm, hur ska man då någonsin kunna få ihop ett helt hjärta?
Jag HAR förändrats sen jag flyttade till Stockholm, både på bra och dåliga sätt, men jag trivs inte riktigt med hur livet har blivit. Men hur ska jag kunna veta att det inte känns likadant om jag flyttar hem igen?
Jag ORKAR inte tänka mer, för jag kommer inte på nåt vettigt svar. Jag vet ju att nästa gng jag flyttar hem så är det för gott, men är jag redo för det? Eller ska jag förstöra mig själv lite mer? Bli lite mer hatisk och känslokall och elak?
Jag förstår inte ens en hundradel av alla känslor och tankar som rör sig i mitt stackars lilla huvud och hjärta.
På ett sätt blev det som jag tänkt mig, men på ett annat sätt så har det blivit fruktansvärt fel också.
Varje dag är jag trött och slut efter allt analyserande och funderande. Hjärnan stänger av, den hänger inte med. Vart tog mitt organiserade kaos vägen? Dramatiken... Vad lever jag för jävla svenssonliv nu?! Så vill jag inte ha det, men hur fan ska jag veta vad jag vill istället?
Jag skulle aldrig erkänna något egentligen, men jag klarar fan inte av det här beslutet.
Tillsammans med allt annat som rör sig i huvudet just nu så blir det en enda grå massa och jag kan inte ens specifiera delar utav den. "No fool would say you live today without a will to survive."
Och nu vet jag att jag måste sova, skulle sovit för länge sen för att orka med det viktiga svenssonmötet imorgon på mitt svenssonjobb som jag har för att kunna betala mina svenssonräkningar och bo i min svenssonlägenhet.
Vart tog passionen vägen?! Hur fan kunde det bli slentrian av allting, jag som hade så mkt ambitioner och drömmar. Nu vet jag inte ens vem jag är längre eller vart jag hör hemma. Jag flyttade till stockholm för att jag trodde jag kunde hitta mig själv där, istället slutade det med att jag inte har minsta lilla aning om vem jag är längre...
Rutiner
Varje vardagsmorgon. Varje vardagsmorgon samma rutin. Den förbannade radion som spelar klämkäcka Adam och Gry. (sko på den. Med stilett. Håll jämna steg)
Den fördömda tröttheten och snoozandet på mobilen. Ger aldrig upp, låter mig aldrig riktigt vakna till liv.
Flyga upp ur sängen för att klockan blivit alldeles för mycket. På med dagens maskering, halvspringa till bussen utan att veta exakta tiden när den avgår. Alltid missa den med ganska exakt 30 sekunder.
Sucka lite när jag kommer till jobbet för att dagen ännu en gång börjat utan mig och jag måste jobba över för att ta igen den tid på morgonen som jag snoozade bort.
Jobba. Jobba. Jobba. Hjälpa. Serva. Svara.
En liten paus i hetsen direkt efter jobbet, den långa bussen hem. Frivilligt. En halvtimmes frid och ro.
Handla.
Vad är slut?
Allt är slut.
Finns det några pengar?
Det finns inga pengar.
Släpa hem det inhandlade för pengar som egentligen inte existerade, men som blev tvingade till att existera.
Sen är det dags att komma på att jag glömt att boka tvättid och får springa ner i sista sekunden. Som oftast finns.
Upp igen, kika in i köket, se att det finns en rätt stor hög med disk.
Precis när man kommit igång med disken så ringer alltid telefonen. Svarar, kommer av mig i det jag gjorde, pratar, lyssnar. Ser att det behöver dammsugas. Lägger på och dammsuger. Kommer på att jag totalt glömt disken. Tar upp det igen. Tillslut hägrar soffan och skitprogram på tv. Men när jag tillsist sätter mig där så kommer jag på att jag totalt glömt tvätten.
Fixar. Klockan blir mycket. Trött. Orkar inte laga mat. Tar en dusch och går och lägger mig. För att vakna upp till samma rutin igen dagen efter.
Panik.
Jag måste verkligen öva upp min självkontroll. Kan inte gå runt och bli aggressiv för sånna småsaker längre. Dags att växa upp lite. Näe. Det kommer aldrig fungera. Jag är ju som jag är. Och jag blir irriterad och förbannad så fort jag ser ditt ansikte. Fyfan vilken paradox. Jag tror hela mitt liv är en motsägelse. Det stör mig nåt så fruktansvärt när människor tror något SÅ högt om sig själva, som inte stämmer. Klart man ska ha höga tankar om sig själv, men absolut inte utan en ödmjuk framtoning. Många klarar av det, ännu fler klarar det inte. Jag vill bara slå er så jävla hårt i huvudet och skrika åt er att fatta att ni inte är störst, bäst och vackrast. Förstå att det inte är ni som regerar världen, att det INTE är er som alla rättar sig efter och dansar efter. Ännu värre är det med människor som kommer från en "mindre betydande gruppering" (men ja för i hgelvete, både du å jag vet att det finns popularitetsgrupperingar i sverige... Whatever...) och så råkar dom hamna framför en dator, får lite uppmärksamhet för nån lögnaktig bild dom lagt upp och helt plötsligt lirar dom enligt dem själva i en helt annan nivå. DET ÄR INTE OK ATT FUCKA MED SAMHÄLLSGRUPPERINGAR PÅ DET SÄTTET!
Sluta för i helvete att vara något, eller tro att ni är något som ni inte är och koncentrera er på att vara er själva istället, för sånna finns det fan få utav.
Jag får PANIK av all egoism, riktig jävla PANIK.
Snacka om att gå från att ha nåt vettigt att säga till att helt och fullt snacka skit. Men jag blir så arg. Så arg att jag inte ens kan få fram en åsikt på ett vettigt sätt. Men det kan inte hjälpas. Ibland är ilska bästa uttryckssättet, bara man kanaliserar den rätt. Sådeså. Jag älskar min ilska och tjurskallighet. För det mesta. Over and out.
Sluta för i helvete att vara något, eller tro att ni är något som ni inte är och koncentrera er på att vara er själva istället, för sånna finns det fan få utav.
Jag får PANIK av all egoism, riktig jävla PANIK.
Snacka om att gå från att ha nåt vettigt att säga till att helt och fullt snacka skit. Men jag blir så arg. Så arg att jag inte ens kan få fram en åsikt på ett vettigt sätt. Men det kan inte hjälpas. Ibland är ilska bästa uttryckssättet, bara man kanaliserar den rätt. Sådeså. Jag älskar min ilska och tjurskallighet. För det mesta. Over and out.
Tomrum
Ni är lite gulliga som kommer till mig och kommenterar saker jag skriver här, särskilt de ökända tomrummen. Men jag tror det har uppstått lite missförstånd här, för kommentaren jag oftast får i samband med detta är: Du borde bli kär.
Tror ni på fullaste allvar att kärlek kan fylla ett sånt här tomrum? För det tror inte jag.
Självklart, jag hade den bästa tiden i mitt liv och var den lyckligaste och helaste människan på jorden när jag var tillsammans med mitt ex. Men det var då. Då var kraven på livet inte lika stora, de var nästan obefintliga.
Det där är ingenting jag tror på nu. Det här är ett tomrum som bara kan fyllas genom tillfredställelse med livet. Och det innefattar många delar, arbete, fritid, familj o.s.v. När alla små delar lever i symbios med varandra, då kanske vi kan prata om att fylla tomrum. Enbart kärlek fyller ingenting.
Nu orkar jag inte förklara detta närmare. För ögonen värker och tröttheten är förjäkla överväldigande och jag har noll lust att supa och vara social ikväll. Men vad gör man inte.
Tror ni på fullaste allvar att kärlek kan fylla ett sånt här tomrum? För det tror inte jag.
Självklart, jag hade den bästa tiden i mitt liv och var den lyckligaste och helaste människan på jorden när jag var tillsammans med mitt ex. Men det var då. Då var kraven på livet inte lika stora, de var nästan obefintliga.
Det där är ingenting jag tror på nu. Det här är ett tomrum som bara kan fyllas genom tillfredställelse med livet. Och det innefattar många delar, arbete, fritid, familj o.s.v. När alla små delar lever i symbios med varandra, då kanske vi kan prata om att fylla tomrum. Enbart kärlek fyller ingenting.
Nu orkar jag inte förklara detta närmare. För ögonen värker och tröttheten är förjäkla överväldigande och jag har noll lust att supa och vara social ikväll. Men vad gör man inte.
Konsten att komma till en slutsats.
MAJKL säger:
man måste ta ner problem på jorden ibland asså
MAJKL säger:
annars gör man sig själv bara galen
Erica Badoo @ work säger:
jag väljer att stå med fötterna fastspikade i jorden men ändå vifta med armarna i himmlen
MAJKL säger:
poetisk e du iaf
Erica Badoo @ work säger:
Skojar du eller, jag förstår knappt mig själv idag!
Erica Badoo @ work säger:
Har suttit under dagen å bara rabblat en massa filosofisk dynga på min blogg och nu har jag vecklat in mig i filosofiska problem som jag inte själv förstår.
MAJKL säger:
tror inte du skrivit en rad som inte kan uppfattas poetiskt idag
Erica Badoo @ work säger:
hahaha är det så?
MAJKL säger:
ja men kolla själv
Erica Badoo @ work säger:
ojsan
Erica Badoo @ work säger:
åh min förbannade hjärna spelar en massa spratt med mig idag. Vi är som två olika personer idag, hjärnan och jag. Den lever sitt eget liv som mitt förstånd inte kan acceptera
MAJKL säger:
det låter ju inte bra, bli sams!
Erica Badoo @ work säger:
haha vi försöker
MAJKL säger:
ja, bjud den på godis
MAJKL säger:
det funkar
Erica Badoo @ work säger:
den har fått en red bull, men jag tror det var det som satte igång allt.
man måste ta ner problem på jorden ibland asså
MAJKL säger:
annars gör man sig själv bara galen
Erica Badoo @ work säger:
jag väljer att stå med fötterna fastspikade i jorden men ändå vifta med armarna i himmlen
MAJKL säger:
poetisk e du iaf
Erica Badoo @ work säger:
Skojar du eller, jag förstår knappt mig själv idag!
Erica Badoo @ work säger:
Har suttit under dagen å bara rabblat en massa filosofisk dynga på min blogg och nu har jag vecklat in mig i filosofiska problem som jag inte själv förstår.
MAJKL säger:
tror inte du skrivit en rad som inte kan uppfattas poetiskt idag
Erica Badoo @ work säger:
hahaha är det så?
MAJKL säger:
ja men kolla själv
Erica Badoo @ work säger:
ojsan
Erica Badoo @ work säger:
åh min förbannade hjärna spelar en massa spratt med mig idag. Vi är som två olika personer idag, hjärnan och jag. Den lever sitt eget liv som mitt förstånd inte kan acceptera
MAJKL säger:
det låter ju inte bra, bli sams!
Erica Badoo @ work säger:
haha vi försöker
MAJKL säger:
ja, bjud den på godis
MAJKL säger:
det funkar
Erica Badoo @ work säger:
den har fått en red bull, men jag tror det var det som satte igång allt.
Freud.
Kan inte låta bli att låta tankarna vandra iväg idag. Funderar på Freud och hela grejen med hans fria associationer. Jag försöker verkligen att förstå hans grundtanke i den idén, men jag kan inte, och det irriterar mig nåt så fruktansvärt!
Att associera helt fritt i samband med en människas innersta tankar, det förvränger ju all integritet, all självständighet. Det måste ju vara farligt? Det görs ju så ofta nuförtiden också, människor ser och hör saker och väljer sitt eget sätt att se på det hela, utan att egentligen kontrollera bakgrunden. Fria associationer låter vackert, eller hur? Men ger åsiktsfriheten människan rätt att tolka incidenter som de själva vill, utan att bry sig om den egentliga betydelsen? Ändrar man då inte omedvetet på en åsikt som någon annan vill uttrycka?
Men hör missförstånden till de fria associationerna? Om jag exempelvis säger väldigt sarkastiskt till någon "livet leker verkligen" och den människan i sin tur inte uppfattar sarkasmen? Personen i fråga associerar alltså till att jag älskar livet, vilket är en åsikt som de kanske för vidare till näste man. Men det var ju inte en åsikt, det var människans fria association som gav uttryck till en åsikt som inte var menad på det sättet.
Associationer i all ära, jag använder dem dagligen, men att släppa dem lösa... Hm. Intressant. Men svårförståeligt.
Att associera helt fritt i samband med en människas innersta tankar, det förvränger ju all integritet, all självständighet. Det måste ju vara farligt? Det görs ju så ofta nuförtiden också, människor ser och hör saker och väljer sitt eget sätt att se på det hela, utan att egentligen kontrollera bakgrunden. Fria associationer låter vackert, eller hur? Men ger åsiktsfriheten människan rätt att tolka incidenter som de själva vill, utan att bry sig om den egentliga betydelsen? Ändrar man då inte omedvetet på en åsikt som någon annan vill uttrycka?
Men hör missförstånden till de fria associationerna? Om jag exempelvis säger väldigt sarkastiskt till någon "livet leker verkligen" och den människan i sin tur inte uppfattar sarkasmen? Personen i fråga associerar alltså till att jag älskar livet, vilket är en åsikt som de kanske för vidare till näste man. Men det var ju inte en åsikt, det var människans fria association som gav uttryck till en åsikt som inte var menad på det sättet.
Associationer i all ära, jag använder dem dagligen, men att släppa dem lösa... Hm. Intressant. Men svårförståeligt.
Filosofiskt dravvel.
Om man ser det som så att världen bara existerar i vårat intellekt och att man, om man förfinar intellektet, också förfinar den värld man tvingas leva i, ger det då oss rätt till intellektuell frihet? Och vad är intellekt? Finns det en mall, en norm? Klart det finns. Kika på Aristoteles till exempel.
Intelligens är förmågorna att resonera, planera, lösa problem, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang och förmågan till inlärning.
På ett sätt vill jag se intelligensen som något flyktigt, något oidentifierbart. Något man inte riktigt kan ta på. Det ska vara lite mystik ibland. Men om intelligens är förmågan att tänka abstrakt, då går det ju aldrig att komma till en slutsats. Vad händer om man innehar förmågan att tänka abstrakt och ser just intelligensen genom abstraktion?
Nej, jag är intresserad av tingen som de verkligen är och inte som de borde vara. Jag är ingen Galahad på jakt efter min Graal. Eller är det precis det jag är?
Detta, mina vänner, var dagens filosofiska tankar.
Ni vet, världen är inte perfekt, men den gör sitt bästa. Det är därför den är så jävla vacker.
Intelligens är förmågorna att resonera, planera, lösa problem, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang och förmågan till inlärning.
På ett sätt vill jag se intelligensen som något flyktigt, något oidentifierbart. Något man inte riktigt kan ta på. Det ska vara lite mystik ibland. Men om intelligens är förmågan att tänka abstrakt, då går det ju aldrig att komma till en slutsats. Vad händer om man innehar förmågan att tänka abstrakt och ser just intelligensen genom abstraktion?
Nej, jag är intresserad av tingen som de verkligen är och inte som de borde vara. Jag är ingen Galahad på jakt efter min Graal. Eller är det precis det jag är?
Detta, mina vänner, var dagens filosofiska tankar.
Ni vet, världen är inte perfekt, men den gör sitt bästa. Det är därför den är så jävla vacker.
Bulletproof
Jag glömmer inte, jag glömmer aldrig. Men jag vill inte mera. Du kommer inte åt mig längre, inte som förr. Dina vapen sårar mig inte längre, lämnar mig inte som ett blödande vrak. Förut visste du vart du skulle sikta för att göra mest skada. Men jag tog din själupptagenhet som ett tillfälle att byta skepnad. Nu kan du inte sikta rätt längre. Inte ens på det allra minsta avstånd. Du slappnade av, det skulle du inte ha gjort. Det är det första misstaget man gör i krig, att låta fienden se att man slappnar av, tar vinsten för givet. Nu har du tappat järngreppet och därmed kontrollen.
Idag är jag stark. Imorgon kommer du sikta rätt igen.
Idag är jag stark. Imorgon kommer du sikta rätt igen.
Forts
Så nära, men så fruktansvärt långt borta. När fingrarna kan snudda, men inte greppa. Den där dagen när dina ögon är tvingade att se, tvingade att förstå. Det är bara inbillning och svarta lögner. (Vem fan tror du att du är?!)
Det saknas ord att beskriva, jag är inte Freud. Och jag tänker inte försöka. Jag är frustrerad. Jag stör mig, irriterar mig på folk, på människor, på dig. Ja, du.
TÄNK! Snälla tänk! För jag orkar inte idag. HANDLA! Snälla handla! För jag orkar inte idag. Sluta lita på mig, jag orkar inte idag.
Om fem minuter kommer jag släcka bränder igen. Och sen är det bra igen. Jag tänker inte bli patetiskt och gnällig. Jag är starkast i världen. Sådeså.
Avstängda hjärnor frambringar underliga resultat???
Han säger att han inte kommer överleva den här gången.
Han säger att den smärta han känner inte kan översättas till förståelse. (Du är inte ensam...)
Han såg det komma, såg det långsamt uppenbara sig inför hans ögon men det fanns inget han kunde göra för att stoppa det oundvikliga. Mänsklighet.
Han förundras över att Hon kunde åsamka honom denna smärta. Han försöker, men han har inte den minsta chans att förstå, att se.
Hon säger att hon är glad att ha undkommit döden. Den tunna tråd som livet hängde i har blivit en vajer av stål.
Hon säger att hon slapp undan. Hon tror att hon hade kraft nog att undvika kaos. Hon känner sig nöjd. Tillfreds. Känslorna bränner i henne, men livet ler. Hon ser sin utväg. Hon vänder sig mot honom och säger att hon måste gå. Fånga dagen.
Han springer. Han flyr. Hålen i marken jagar honom, som värmesökande missilier försöker de få hans desperata steg att omvandlas i stillhet. Panik. Han ser hennes ansikte i mörkret, tankarna för honom bakåt, medan tiden tar honom framåt, ini evigheten. Han ger upp. Om hon bara förstod att allt han kunde göra för att leva var att älska. Älska henne.
Hon sitter i mörkret. Men hon ser ljuset där uppe. Hon ser honom springa. Hon förstår inte, men hon inser att hon jagar honom. Vill dra honom till sig. När han snubblar och faller tar hon honom till sig. Trampar på honom som om hon trampade vatten för att ta sig upp till ytan. Tillslut har hon huvudet i den fria, ljusa luften. När hon vänder huvudet ned mot marken ser hon honom sakta blekna och försvinna i det mörker hon precis tagit sig ur. Hon har åstadkommit något, men det kommer ta lång tid ännu innan hon förstår vad.
Han är en skugga av sitt forna jag. Uppslukad av marken. Hon dansar hemåt med håret fladdrande i vinden.
De åstadkom något. Men ingen av dem inser vad.
Han säger att den smärta han känner inte kan översättas till förståelse. (Du är inte ensam...)
Han såg det komma, såg det långsamt uppenbara sig inför hans ögon men det fanns inget han kunde göra för att stoppa det oundvikliga. Mänsklighet.
Han förundras över att Hon kunde åsamka honom denna smärta. Han försöker, men han har inte den minsta chans att förstå, att se.
Hon säger att hon är glad att ha undkommit döden. Den tunna tråd som livet hängde i har blivit en vajer av stål.
Hon säger att hon slapp undan. Hon tror att hon hade kraft nog att undvika kaos. Hon känner sig nöjd. Tillfreds. Känslorna bränner i henne, men livet ler. Hon ser sin utväg. Hon vänder sig mot honom och säger att hon måste gå. Fånga dagen.
Han springer. Han flyr. Hålen i marken jagar honom, som värmesökande missilier försöker de få hans desperata steg att omvandlas i stillhet. Panik. Han ser hennes ansikte i mörkret, tankarna för honom bakåt, medan tiden tar honom framåt, ini evigheten. Han ger upp. Om hon bara förstod att allt han kunde göra för att leva var att älska. Älska henne.
Hon sitter i mörkret. Men hon ser ljuset där uppe. Hon ser honom springa. Hon förstår inte, men hon inser att hon jagar honom. Vill dra honom till sig. När han snubblar och faller tar hon honom till sig. Trampar på honom som om hon trampade vatten för att ta sig upp till ytan. Tillslut har hon huvudet i den fria, ljusa luften. När hon vänder huvudet ned mot marken ser hon honom sakta blekna och försvinna i det mörker hon precis tagit sig ur. Hon har åstadkommit något, men det kommer ta lång tid ännu innan hon förstår vad.
Han är en skugga av sitt forna jag. Uppslukad av marken. Hon dansar hemåt med håret fladdrande i vinden.
De åstadkom något. Men ingen av dem inser vad.
Staden som aldrig drömmer.
Livet är ju det absolut enda som vi med all säkerhet vet slutar med döden. Eller resulterar i döden kanske man ska säga. Ändå är människan rädd för att leva. Rädd för att leka med elden. Rädd för konsekvenser. Kanske inte ens har insett att i slutändan är det ingen som klarar sig ändå?
Människan är en hycklande, krälande, manipulativ och ondskefull varelse. Och den som påstår sig veta att det blir bättre borde vi skjuta med ett nackskott redan imorgon. Det blir inte bättre. Allting går åt helt fel håll. Människan går bakåt i utvecklingen, trots alla framsteg inom andra ämnen. Som om det skulle räcka.
Jag saknar impulsiviteten i mitt liv. Den är borta. Lever numer i slentrian och jag tror det är det som skapar lite kaos. Eller tvärt om, förhindrar det kaos som jag behöver i mitt liv.
Kanske borde hoppa på ett tåg redan idag. Se vart det leder. Vart tog den vägen, den där spontaniteten? Är det Stockholm som dödat den? Folk pratar om alla möjligheter här, men egentligen kanske det bara är en långsam, men plågsam, död för alla drömmar? Stockholm. Staden som aldrig drömmer.
Människan är en hycklande, krälande, manipulativ och ondskefull varelse. Och den som påstår sig veta att det blir bättre borde vi skjuta med ett nackskott redan imorgon. Det blir inte bättre. Allting går åt helt fel håll. Människan går bakåt i utvecklingen, trots alla framsteg inom andra ämnen. Som om det skulle räcka.
Jag saknar impulsiviteten i mitt liv. Den är borta. Lever numer i slentrian och jag tror det är det som skapar lite kaos. Eller tvärt om, förhindrar det kaos som jag behöver i mitt liv.
Kanske borde hoppa på ett tåg redan idag. Se vart det leder. Vart tog den vägen, den där spontaniteten? Är det Stockholm som dödat den? Folk pratar om alla möjligheter här, men egentligen kanske det bara är en långsam, men plågsam, död för alla drömmar? Stockholm. Staden som aldrig drömmer.
Pre-copy & Repair.
"En ängel föds och lever tills en ödesdiger dag när ett monster föds. En kaxig jävla skitunge som inte kan annat än ställa till bekymmer för sig själv. Monstret överlever länge, in på gymnasiet. Monstret låter inte människor påverka henne till att förmildra sin egen framtoning. Monstret gör en tvärvändning och blir kär. Huvudstupa, hopplöst, magnifikt kär.
Kärleken introducerar henne för Skiten. Plötsligt befinner sig Monstret i sitt eget element. Monstret har hamnat i helvetet. Hon hör och ser hur hennes vänner lever sina tonårsliv, ett liv hon aldrig fick uppleva, söndertrasad i en källare i helvetet. Två år rinner förbi och plötsligt är hon inget barn längre. Knappt ens en tonåring. Vart tog åren vägen? Vart tog den tiden i livet vägen som hon borde ha uppskattat med sina vänner? Vart tog tiden vägen när hon borde ha valt att ligga däckad på en gräsmatta efter alldeles för mycket hembränt? Varför valde hon helvetet? För att helvetet lockade, helvetet kallade på henne, fick henne att tro att det var där hon hörde hemma. Helvetet erbjöd en trygghet som hon hade saknat genom hela sin uppväxt. Helvetet erbjöd obegränsad kärlek och tidlös frihet.
En dag vaknar hon. Och Monstret har dött, kapitulerat och bara lämnat ett tomt hårt skal. Ängeln har för länge sedan flytt, blivit bortjagad av Monstret. Ingenting finns kvar. Den trygghet som Helvetet erbjöd är bytt i förvirring, besvikelse och massförstörelse.
Utan identitet kämpar hon vidare. Tar sig mot något hon tror hon kan kalla för Hem. Desperat letar hon i varje hörn för att hitta åtminstonde en bit av den identitet som hon förlorat under en endaste natt. Letar febrilt efter en solid grund att stå på.
Åren går. Hon blir äldre, ser saker klarare, ur en vuxen kvinnas synvinkel. Ännu har hon inte löst gåtan med hur hon ska finna sin identitet.
En dag kommer hon se den. Väntandes på henne i ett gathörn någonstans i världen. Och då, först då, kommer hon veta att hennes liv inte varit förgäves. "
Rost.
Gammalt kvasiintellekt rostar aldrig. Ungefär som att försöka slå ner en spik i betong. Du slår och slår, men spiken rör sig inte ur fläcken. Tills du slår det sista slaget och spiken böjer sig för kraften i slaget, viker sig, får slagsida och ligger där, ihopsmält med betongen. Med åren så rostar den till oigenkännlighet och tillslut syns den inte längre. Den syns inte, men den finns. Den vet. Den märker. Den ser allt. Kanske är den besviken, den hade ju ingen chans att försvara sig mot det monster som höll i hammaren. Kanske är det bara en eufori? Inget tugummi i världen skulle räcka för att blåsa den upp den bubbla igen som har spruckit, flugit sin kos. Och jag önskar jag kunde säga att det ordnar sig, som jag alltid säger. Jag ser mig själv, jag hör mina egna ord när jag pratar med er. Men jag förstår dem inte. De ger er så mycket mening, de betyder verkligen någonting. Men i min värld är de uttryckslösa. De saknar mening, saknar innebörd. Och hur får en människa tillbaka innebörden i sina egna ord? Eller förstånd nog att se meningen?
Det är en labyrint utan början, utan slut. Du börjar färden när du är liten, tar alla dörrar som ser enkla och bra ut. Men så en dag står du där, mitt i ingenstans med fyra blodröda väggar omkring dig. Utan chans att ta dig ut, utan möjligheten till hjälp. Vilsen.
Du behöver inte se en möjlighet för att veta att den är där. Du kan se på möjligheterna, ta på dem, känna dem i din hand. Men du kan inte bara hålla i dem. För en dag har de rostat. Rostat som spiken som just nu ligger någonstans på en betongplatta och multnar.
Herregud. Har jag precis tillbringat 5 minuter åt att jämföra mitt liv med en spik?
Det är en labyrint utan början, utan slut. Du börjar färden när du är liten, tar alla dörrar som ser enkla och bra ut. Men så en dag står du där, mitt i ingenstans med fyra blodröda väggar omkring dig. Utan chans att ta dig ut, utan möjligheten till hjälp. Vilsen.
Du behöver inte se en möjlighet för att veta att den är där. Du kan se på möjligheterna, ta på dem, känna dem i din hand. Men du kan inte bara hålla i dem. För en dag har de rostat. Rostat som spiken som just nu ligger någonstans på en betongplatta och multnar.
Herregud. Har jag precis tillbringat 5 minuter åt att jämföra mitt liv med en spik?
Novacaine
Sometimes when I say "Oh I´m fine", I want someone to look me in the eyes and say: "Tell the truth".
Out of body and out of mind. Kiss the demons out of my dreams.
....
Like tomorrow
You said that you would die for me....
Big No.
Det har funnits många tillfällen,
oskyldiga tillfällen när jag längtar efter sällskap.
Barnen såg mig gråta,
jag trodde jag hade haft min beskärda del av det.
Men dom här sakna dig nätterna.. är dom längsta.
Midnattsdiamanter förgyllde min himmel
Norrskenet brann som juvelerna i dina ögon.
Och de varma vindarna som omfamnade mig
vidrörde bara ditt ansikte.
Ändå är det de här sakna dig nätterna som är de längsta.
Lägg ner alla dina tankar på kapitulation.
Det är bara jag som dödar lite tid.
Lägg ner alla drömmar och känslor som du en gång hade.
Det är bara samma gamla sakna dig natt..
Funderade på att gå
Hur jag skulle kapa linan och lämna allt bakom mig.
Försökte titta framåt för min egen skull.
Men de här sakna dig nätterna, är så långa.
[
oskyldiga tillfällen när jag längtar efter sällskap.
Barnen såg mig gråta,
jag trodde jag hade haft min beskärda del av det.
Men dom här sakna dig nätterna.. är dom längsta.
Midnattsdiamanter förgyllde min himmel
Norrskenet brann som juvelerna i dina ögon.
Och de varma vindarna som omfamnade mig
vidrörde bara ditt ansikte.
Ändå är det de här sakna dig nätterna som är de längsta.
Lägg ner alla dina tankar på kapitulation.
Det är bara jag som dödar lite tid.
Lägg ner alla drömmar och känslor som du en gång hade.
Det är bara samma gamla sakna dig natt..
Funderade på att gå
Hur jag skulle kapa linan och lämna allt bakom mig.
Försökte titta framåt för min egen skull.
Men de här sakna dig nätterna, är så långa.
[
