ericalandstedt

Det här känns upprepande. Inte förnyande i alla fall. Som gubben i lådan. Alltid samma gamla gubbe i lådan. Alltid de kvällar när jag är som svagast och lätt kan relatera till alla gulliga ord och nostalgier du använder för att locka mig. Jag orkar inte bli förvånad. Jag orkar inte ens bli lessen. Det jag däremot alltid kommer att orka, är att sakna dig. Fan ta dig, hur fan är det möjligt att i samma sekund som det börjar kännas bra igen, ja då dyker du upp från ingenstans och leder in mig på fel spår igen.

Varför kan du inte bara förstå att jag älskar dig så jävla djupt, att jag alltid kommer att älska dig och därmed aldrig kommer att kunna be dig att lämna mig ifred? Kan du inte bara förstå det och lämna mig ifred för resten av mitt liv? Jag har bett dig, jag har bönat och bett dig de dagar jag känt mig stark att du ska låta mig vara. Att du ska lämna mig ifred för jag klarar inte av det. Och så är det tyst i ett halvår, sen dyker du upp igen.

Om jag ändå inte får älska dig, Max.. Varför? Varför? Varför?

Det finns ingen mening i någonting.

"En freudiansk felsägning är ett begrepp inom psykologin. Felsägningen går ut på att en person avser att säga en sak, men av misstag säger något annat. Det av misstag sagda är då det som personen faktiskt menar, på ett semi-omedvetet plan.

Felsägningen anses, enligt denna skola, vara ett tecken på en bortträngd längtan, t. ex. av sexuell karaktär eller något som på annat sätt socialt sett är olämplig att yttra.

Ex.

• - Ska vi spela vårt favoritspel?
• - Nej. Jag menar jo, det är jättekul.

"Nej" är i ex. ovan den freudianska felsägningen och representerar personens egentliga åsikt som filtrerat genom super-egot får en innebörd anpassad till den sociala situationen. En freudiansk felsägning är alltså när överjaget, super-egot, inte "hinner med" att censurera våra tankar.

Vid t. ex. rättegångar eller polisförhör används ibland en teknik med att ställa snabba korta frågor med förhoppning att vederbörande inte hinner tänka ut en passande lögn utan försäger sig; alltså en freudiansk felsägning i termens mer generella betydelse."

Lycka. Relativt brett begrepp.
Lycka är ingenting du söker och finner. Lycka är ingenting du skapar eller orsakar. Lycka är inte en händelse, en tidpunkt, ett minne eller en person.
Lyckan är bredare än så. Lycka är något du förtjänar. Hur man uppnår det? Inte den blekaste aning. Så fort man tror att man hittat den knaggliga vägen så kommer en återvändsgränd och så slutar det i misär ändå.

Människan driver sig själv till vansinne i strävandet efter lycka. Till priset av ännu djupare misär. Men det ska tydligen vara värt det. Alla dessa minor man går på. Varför försöker vi så hårt att uppnå någonting vi vet inte kommer av en slump?

Jag driver mig själv till vansinne med min analytiska besatthet. Det där kravet på mig själv som säger att jag måste förstå allting. Jag inser själv att det är en omöjlighet. Men är det något man lär sig under åren, så är det att man alltid kan lura sig själv. I alla lägen. Man kan förneka, ljuga, bedra sig själv. Man kan till och med intala sig själv att man är lycklig. Men sen när den äkta varan dyker upp...då inser man vad man gjort för fel under alla dessa år av ständigt analyserande och sökande.

Vi finns, därför felar vi.