Som vatten på en gås.

Har alltid sett mig själv som relativt  elak av mig. Inte alltid medvetet, men ändå ingen genomgod människa. Men ju mer man ser av världen, ju mer man ser av människor, så märker jag att jag är nog rätt snäll ändå. Antar att det som gäller är att kunna vara medveten om när man ska använda vilka egenskaper. Jag är aldrig någonsin elak mot människor som inte förtjänar det. Däremot så är jag nog snäll mot människor som inte förtjänar det.
Men när jag hör och ser hur människor håller på (Vuxna människor är värst) så kan jag ju inte låta bli att bli mörkrädd. Jag har aldrig någonsin brytt mig om skitsnack eller vad random människor tycker om mig. Jag kör mitt race och dom som känner mig kan och vet jargongen. Så vad folk säger eller gör eller tycker om mig, det rör mig inte i ryggen. Men när jag märker hur dessa människor beter sig så kan jag inte hjälpa att jag tycker så förbannat synd om de människor som faktiskt tar åt sig. Som faktiskt mår så jäklans dåligt av hur de små, gnälliga, klagande människorna beter sig.
Det är ju rätt simpel psykologi att om en människa måste hacka ner på andra (helt utan anledning då) självklart mår dåligt över sig själv innerst inne. Man får nog någonstans lov att ta tag i sig själv och inse att man är så mkt bättre än sånt jävla skitsnack. Och den dagen jag någonsin tar åt mig av sånna saker så kan jag lika gärna gräva min egen grav och frivilligt hoppa ner i den. Och jag hoppas bara att fler kunde ha den självkänslan och stoltheten att låta snacket bara rinna av och försvinna. "Som vatten på en gås."




"Stockholm kommer förgöra mig."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0