Galenskap

Kan man drömma att man är vaken? På samma sätt som man kan drömma sig bort NÄR man är vaken?
Hade den mest surrealistiska natten någonsin inatt tror jag.
Och antingen håller jag helt på att tappa vettet eller så var det bara ännu en konstig upplevelse.
Bara känslan av att man drömmer. Men ingen dröm kan vara så verklig att varenda tanke, varenda rörelse är så exakt inprickade.
Samtidigt så är det drömmarna och sömnen som gör att tiden rinner iväg snabbare än en ögonblinkning.
Så om man då vet, med all säkerhet att man är vaken och vid medvetande, men ändå så har tiden sprungit förbi som om den aldrig existerat, hur galen är man då?
Am I loosing it?

Nattens sanning

Det spelar nog ingen roll vem man litar på och varför, i slutändan är det ändå alltid en själv som det kommer ner till.
Alla människor står ensamma. Så är det bara.

Attacker.

Det börjar med att någon sitter långt där uppe och leker, leker som dom leker med en marionettdocka. Fast nu är det musklerna som dom rycker i. Man blir hjälplös, man blir trött, musklerna skriker att de inte orkar mer, att det inte finns någon kraft kvar. Ändå så fortsätter det. Hela kroppen skriker sluta, tillslut kommer paniken för att det bara inte GÅR längre och ändå så fortsätter det.
Paniken får andningsvägarna att krympa. En ond cirkel, ju mer de krymper, desto värre blir paniken över att inte kunna andas ordentligt. Döende. Kommer inte överleva. Hjärnan snurrar runt runt runt med en massa konstiga tankar. Hyperventileringen gör ingenting bättre. Blodet börjar koka, det bränner innifrån. Hjärtat slår i dubbel hastighet.
Tillslut, försvinna in i sig själv. Vara medveten, men ändå se allting utifrån.
Det enda stället som är tryggt. Att försvinna in i sig själv.
Ändå bli dragen ut igen, i det där kaoset. ("Kan inte andas, andas, kommer dö, dör nu, överlever inte.")
Och sen lugnet. Allting bara försvinner. Drar sig undan. Det som blir kvar är bara en känsla av övergivenhet och obehag.

It´s not my time




Looking back at the beginning of this
And how life was
Just you and me and love and all of our friends
Living life like an ocean
Now the current's slowly pulling me down
It's getting harder to breathe
It won't be too long and I'll be going under
Can you save me from this?


'Cause it's not my time,
I'm not going
There's a fear in me
It's not showing
This could be the end of me
And everything I know
Oh, I won't go

I look ahead to all the plans that we made
And the dreams that we had
I'm in a world that tries to take 'em away
Oh, but I'm taking them back
'Cause all this time I've just been to blind to understand
What should matter to me
My friend, this life we live
Is not what we have, it's what we believe

And it's not my time
I'm not going
There's a fear in me
It's not showing

This could be the end of me
And everything I know
But It's not my time
I'm not going
There's a will in me
And now I know that
This could be the end of me
And everything I know
Oh, but I won't go
I won't go

There might be more than you believe
(There might be more than you believe)
There might be more than you can see

But it's not my time
I'm not going
There's a fear in me
It's not showing

This could be the end of me
And everything I know
But it's not my time
I'm not going
There's a will in me
Now it's gonna show
This could be the end of me
And everything I know
Ohoho

There might be more than you believe
(There might be more than you believe)
There might be more than you can see

I won't go
I know I won't go down
Yeah, yeah

It´s Freakin´June

Idag...arg.
Tappat kontrollen idag. Hostat hela natten igenom så lungorna kännts som att de ska spricka. Men who am I kidding. Som om jag skulle somnat utan hosta. Men skönt att kunna skylla på den när folk frågar mig på jobbet varför jag ser så trött och hängig ut. Bra fallskärm. Jag hostar.
Men jag känner ju själv att jag är så nära att komma till insikt, så nära att förändras. Jag kanske verkligen behöver den här tiden till att må såhär, för man lägger märke till saker som man kanske är för upptagen och stressad för att lägga märke till annars.
Folk som ställer upp, vilka människor man kan lita på. Det sätter verkligen en del vänskaper på prov. Och mig själv. Förhoppningsvis så kommer jag ur det som en bättre människa.
Kanske. Men ska inte hoppas. Hopp föder bara besvikelse.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5252824.ab

Nog fan för att jag kan vara hård och känslokall när det kommer till andra människor och deras situationer.
Men vissa saker får fan tillochmed mitt stenhjärta att blöda.
Det är sånt här som gör att jag faktiskt tror på att det finns några få guldkorn i världen.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5252824.ab

Situationen uttryckt i någon annans ord.

Den här sången kommer från botten av mitt hjärta
Om all den kärlek ja känner, och all den smärta
Har svårt att berätta, mina känslor e svåra
Jag känner glädjen, ändå fäller jag tårar
Har upplevt saker, som gjort de hela jävligt svårt-
Men ändå lever jag, år efter år
Trots självmordstankar, har jag kämpat mig hit
Tagit dag för dag å kommit igenom bit för bit
Livet va skit, jag ville sluta leva
Stöta kniven i bröstet, komma bort från de hela
Men sen hitta ja musiken, å skrev ner mina känslor
Själen e full av rispor å brännsår
Ja vill tacka mina vänner, för att dom finns till å stöttar
Att dom stannar när ja e nere å inte tröttnar
Utan er e ja död, utan er e ja inget
Allt ni gjort för mig stannar kvar i mitt minne

Alla minnen finns kvar , å dom bränner i själen
Va e meningen me livet , hör ja hemma i denna världen?
Varför känner ja såhär , va e de som fattas
Ja e vilse i livet , mitt liv e borttappat

De e en bit som fattas, men ja vet inte vad
Ett hål i min själ, som ja känner av varje dag
De sticks å de svider, ja plågas å lider
Men ja tänker som så att de läks nog me tiden
För de sägs, att tiden läker alla sår
Men de finns kvar, å ja e på min tjugoandra vår
När ska de försvinna, den dagen ska ja fira
För då blir de den dagen som ja ska sluta lida
Ja hatar livet, men jag älskar att leva
Ja e fri som en fågel, bunden i en kedja
Värk å sveda, sveda å värk
Mitt hjärta e brustet, men utan att de märks
Alla känslor på en gång, nu kommer huvudvärken
Alla känslor på en gång, skärsår å rivmärken
Känslan vill ut, den har rivit å klöst
Ja kämpar emot, men jag kämpar meningslöst
Ut me aggretionen, alla har sitt eget sätt
Man blir av me känslan, känslan går till reträtt
Men den kommer tillbaka, när man minst anar
De är som mardrömmar, känslan har vissa dagar
Ilskan knackar på, å stiger in objuden
Detta är värsta delen, nu kommer alla ljuden
Jag börjar skaka, handen flyger in i väggen
Ett stort jävla hål, ska ja ta de som ett tecken?
Ett tack till familjen, kärlek utan gräns
Och ett lycka till, till dom som vet hur de känns
Vi hittar alla en mening, vi hittar ett svar
Och kämpa vidare, ni som har en bit kvar

alla minnen finns kvar , å dom bränner i själen
Va e meningen me livet , hör ja hemma i denna världen?
Varför känner ja såhär , va e de som fattas?
Ja e vilse i livet , mitt liv e borttappat




Confessions

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva allt det här. För en gångs skull saknar jag ord. Jag! Orden som alltid varit mina redskap.
Jag antar att man kan säga att det känns som att man ska spricka i tiotusen bitar. Som att sitta i en hiss som bara går neråt, neråt, neråt utan att någonsin stanna och öppna dörrarna. Låter ingen stiga av, ingen stiga på. Klaustrofobi, panik.
Det handlar om ångest som jag inte kan förklara var den härstammar ifrån.
Det handlar om att hjärnan tar varje ensamt tillfälle i akt att låsa sig på en massa negativa, dystra tankar.
Det handlar om att varje natt, varje natt, drömma mardrömmar och vakna upp antingen med svetten eller med tårarna rinnande. Det handlar om att den rädslan som skapas då, mitt i nätterna, gör det omöjligt att somna om och få en hel natts sömn.

Men. Det handlar tyvärr också om ångesten av att ha avslöjat sig, hur hemskt och fel det än låter. Det handlar om att min stolthet gör att jag skäms över det jag i svaga stunder vräker ur mig. Det handlar om en fruktansvärd rädsla för att folk ska vända det emot mig, en olustkänsla och ett självförakt dagen efter. (hur fan kunde jag vara så dum att jag avslöjade mig!?) Det är ju så inte jag, jag är ju solstrålen och jag vill inte vill inte vill inte, VÄGRAR bli den som folk ska tycka synd om. Tyck inte synd om mig, snälla, för det gör mig till ett offer. Och jag klarar absolut inte av att vara ett offer. Den dagen jag blir ett offer så kommer självföraktet riva sönder mig långt innifrån. Jag föraktar redan mig själv för att jag är så förbannat svag.

Så för att sammanfatta det hela så har vi:
* Klaustrofobi
* Panikångest
* Negativism
* Mardrömmar
* Svett och Tårar
* Sömnlöshet
* Ångest
* Rädsla
* Olust
* Självförakt
* Svaghet

Hade jag vart 15 nu så hade jag redan suttit och dragit i mig gasen från alla tändare jag hittade hemma.
Men jag är inte 15. På gott och ont.

Bills payed.

Jag vet inte. Jag är så fruktansvärt orättvis nuförtiden. Både mot mig själv och mot andra.
Men det är inte meningen, jag behöver bara hitta mig själv igen så ska ni se att det löser sig.
Förhoppningsvis.
Sysslingen sa att jag redan tagit första steget genom att erkänna både för mig själv och för andra att allt inte är så bra just nu. Kanske har hon rätt.
Har även hittat något konkret att bygga på, något som faktiskt förvånade mig själv också. Men min hjärna kanske är så trött på  att vara såhör förvirrad, så den tar fram minnen från förr, ger mig ledtrådar om hur jag ska förstå.
Samtidigt så känner jag att den där kniven som sitter i ryggen trycks in mer och mer för varje dag. Och det krävs inte ens mycket. Ett litet felaktigt ord, en felaktigt uttryckt mening, ett klantigt ordval. Allt trycker in den och vrider om den ett varv till.

Men vad ska man göra. Det finns ju inga säkra människor.

Sober

I don't wanna be the girl who laughs the loudest
Or the girl who never wants to be alone
I don't wanna be that call at four o'clock in the morning
'Cause I'm the only one you know in the world that won't be home

Aahh, the sun is blinding
I stayed up again
Oohh, I am finding
That's not the way I want my story to end

I'm safe
Up high
Nothing can touch me
But why do I feel this party's over?
No pain
Inside
You're my protection
But how do I feel this good sober?

I don't wanna be the girl who has to feel the silence...
The quiet scares me 'cause it screams the truth
Please don't tell me that we had that conversation
When I won't remember, save your breath, 'cause what's the use?

Aahh, the night is calling
And it whispers to me softly, "come and play"
Aahh, I am falling
And if I let myself go, I'm the only one to blame

I'm safe
Up high
Nothing can touch me
But why do I feel this party's over?
No pain
Inside
You're like perfection
But how do I feel this good sober?

I'm comin' down
Comin' down
Comin' down
Spinnin' round
Spinnin' round
Spinnin' round
Looking for myself.. Sober

Comin' down
Comin' down
Comin' down
Spinnin' round
Spinnin' round
Spinnin' round
Looking for myself.. Sober

When it's good, then it's good, it's so good, 'till it goes bad
Till you're trying to find the you that you once had
I have heard myself cry
Never again
Broken down in agony
And just trying to find a friend

I'm safe
Up high
Nothing can touch me
But why do I feel this party's over?
No pain
Inside
You're like perfection
But how do I feel this good sober?

I'm safe
Up high
Nothing can touch me
But why do I feel this party's over?
No pain
Inside
You're like perfection
But how do I feel this good sober?

How do I feel this good sober?

Utkast: Jag har ...

Jag har tagit en paus den här helgen. Bryr mig inte. Eller jo, självklart bryr jag mig, men anstränger jag mig till det yttersta så kan jag faktiskt förtränga. Det funkar fortfarande. Men jag blir trött av det också.
Söndagen kommer inte bli rolig.

Jag behö

Under Ytan

Jag vill bara förstå, jag vill bara veta, jag vill bara kunna, jag vill bara agera, jag vill bara skrika, jag vill bara inse, jag vill bara leva, jag vill bara leva, jag vill bara leva, jag vill bara tänka rätt. Gör OM, gör RÄTT.


"Jag ser att ingen verkar bry sig, och inte heller jag.
Rädslan är för stor och stark för att göra något alls."


Alla har vi varit hjälplösa barn någon gång.


"Du undrar varför jag inte kan prata
du undrar varför jag är stum
men jag hatar att tjata
jag spelar hellre dum."


Under ytan...kan en god själ förgås.



Det som saknas just nu? Sanny. Dvs någon som förstår och säger: Know what? Jag kommer över så pratar vi hela kvällen. Jag är hos dig om tio minuter. Jag VILL lyssna, jag KAN lyssna, jag BRYR mig. Ingenting är viktigare just nu, inte sömn, inte jobb, inte hus, inte pengar.

Hur ska man nånsin kunna känna sig trygg med att dela med sig av sig själv när folk hela tiden så tydligt visar att de inte har tid, lust eller ork att finnas där, att vara ett stöd. Tillslut blir man som jag, man stänger in sig, drar sig undan, försöker gå efter "ensam är stark". Så länge det bara går. Tills man ligger blödande på marken och skriker tysta rop på hjälp. Men då finns det ingen som hör, för då har man tappat rösten. Jag vill inte.

?!

Det är rätt bra att kunna skylla allt ont i världen på foten just nu.
Velig är jag också. Och svag idag. Verkar som att jag än en gång går runt mina principer och visar upp för världen vilket svagt offer jag är. Visar för honom rättare sagt.
Det är lite det jag menar. För två år sen skulle jag aldrig utsätta mig för den här situationen igen. Då skulle jag varit smart. Stark. Iskall. Gjort är gjort, en andra chans är bortslösad.
Men det kanske går jättebra, jag kanske märker att min iskyla faktiskt funkar i de svaga situationerna också.
Men hur bra är det att vara iskall om man ändå inte är bra på att prioritera när kylan ska användas...

Den som lever får se.

Bye bye money.

Ibland är man allt lite kvinnlig. Muntrade upp mig själv med en massa internetshopping.
Och ja, det känns ju bra att kunna beställa hem allt och inget utan att behöva betala - just nu. Undrar om det är lika kul när räkningen kommer sen.
 Men då kanske jag iallafall är på bättre humör!

Imorgon kommer iaf Emelie. Och trots den stukade foten som helt enkelt vägrar sluta göra ont, så ska vi ha en bra helg. Egentligen precis vad jag behöver. Vi får väl helt enkelt sno en rullstol i värsta fall. Jag börjar bli riktigt grym på att hantera livet som halvt handikappad.

- Rudolf, vad har du för handikapp?!
- Handikapp??.... Ja.... jag har ju foten....?

Saknar btw att spela golf. Hah. Moderatbandy. Får ta tag i det i sommar och dra nåra rundor.
Living the life I was born to live.. for a while..

Sömntankar

Why couldn´t you just see through me?

"Sometimes when I say I´m fine, I want someone to look me in the eyes and say: Tell the truth."

Listen to what we´re not saying.




Jag blir så trött på människor som tror att man är lycklig för att man har det mesta man som människa "ska behöva".
Ja, jag har en stabil familj med lagom mkt pengar.
Ja, jag har haft en bra uppväxt.
Ja, jag har egna pengar.
Ja, jag har en lägenhet.
Ja, jag har fast jobb.
Ja, jag har vänner, de underbaraste man kan ha.
Ja, jag har ett liv.
Ja, jag tog mig från hålan och lyckades i storstan.

Måste man komma från en kass, trasig familj och vara fattig och hemlös för att vara berättigad till att må på ett visst sätt?
Fuck it. Jag orkar inte. Orkar inte ens sova. Orkar inte vara ensam. Men jag får ju skylla mig själv.

RSS 2.0