ericalandstedt

"Det gör så ont, så jävla ont, du vet inte vilka märken dina ord
lämnade efter sig, vilka spår av tvivel de sådde.
Du vet inte hur väl du lyckades med det som var ditt bestående mål.
Att se dig var som att starta en torktumlare full med känslor.
Som att dra ett rivjärn över läkande sår tills blodet sprutar.
Även förnekelsens dimma måste lätta någongång även om den oftast
är så tjock att den går att skära sönder. Alla tvivel lämnar huvudet
när jag ser dig. Någonting ligger och skaver där inne, något i det
du sa, något i det du gjorde. Något i det ni gjorde båda två.
Det finns en partikel som ligger och dammar och allt sopen gör är
att nöta ner golvet, inget blir rent.
Inget kommer någonsin bli rent för du har smutsat ner det. Smutsat ner
mig.
Alltid denna jäkla falskhet, den driver mig till vansinne!
Jag springer och springer för att lämna den bakom mig men så fort jag
stannar upp så finns den där, påminner mig om att jag innerst inne
är en sån jäkla svag människa som blev så förbannat skadad av all skit
du hävde ur dig under den där perioden. Ibland, för en kort sekund,
så blir jag människa igen och inser att jag är skadad, kanske för livet.
Inget vatten kan rena, ingen medömkan kan råda bot.
Och jag avskyr att inse det, men du sänkte mig. Fan vad du har sänkt mig.
Hämndbegäret är allt jag har kvar, hoppet om att du en dag ska bli lika
skadad som jag. Att du ska få känna på den bitterheten som du orsakat
mig. Avskyn mot dig får mig att vilja göra hemska saker mot andra
människor, allt för att dölja min egen osäkerhet och sårade själv-
känsla. Men det finns en sak kvar, kontrollen. Än har jag inte helt
tappat kontrollen och jag kan hindra mig från att göra hemska saker,
även fast jag mycket väl skulle kunna. Helst mot dig.
Jag är inte ett dugg bättre än du.
Mycket av det du sa håller jag ju med om.
Fattar du inte att du tvingar mig att leva i en lögn?!
Att farfar skulle skämts över mig om han hade levt.
Tror du inte jag lever med den ångesten varenda jävla dag, att han
sitter där uppe nånstans och ser mig och skäms över den jag blivit.
Tror du inte det river i mig lika mycket som nåt annat?
Vafan tror du om mig, att jag är den starkaste människan i världen?!
Hur skulle jag kunna vara det? Du skapade en helt ny Erica med dina
ord, dina hårda ord och dina verbala anfall. Du misshandlade ett psyke
och bröt igenom ett annat. Och här sitter jag, ihålig, med dina ord
ringande mellan hålen. "