ericalandstedt

Han säger att han inte kommer överleva den här gången.
Han säger att den smärta han känner inte kan översättas till förståelse. (Du är inte ensam...) 
Han såg det komma, såg det långsamt uppenbara sig inför hans ögon men det fanns inget han kunde göra för att stoppa det oundvikliga. Mänsklighet.
Han förundras över att Hon kunde åsamka honom denna smärta. Han försöker, men han har inte den minsta chans att förstå, att se.

Hon säger att hon är glad att ha undkommit döden. Den tunna tråd som livet hängde i har blivit en vajer av stål.
Hon säger att hon slapp undan. Hon tror att hon hade kraft nog att undvika kaos. Hon känner sig nöjd. Tillfreds. Känslorna bränner i henne, men livet ler. Hon ser sin utväg. Hon vänder sig mot honom och säger att hon måste gå. Fånga dagen.

Han springer. Han flyr. Hålen i marken jagar honom, som värmesökande missilier försöker de få hans desperata steg att omvandlas i stillhet. Panik. Han ser hennes ansikte i mörkret, tankarna för honom bakåt, medan tiden tar honom framåt, ini evigheten. Han ger upp. Om hon bara förstod att allt han kunde göra för att leva var att älska. Älska henne.

Hon sitter i mörkret. Men hon ser ljuset där uppe. Hon ser honom springa. Hon förstår inte, men hon inser att hon jagar honom. Vill dra honom till sig. När han snubblar och faller tar hon honom till sig. Trampar på honom som om hon trampade vatten för att ta sig upp till ytan. Tillslut har hon huvudet i den fria, ljusa luften. När hon vänder huvudet ned mot marken ser hon honom sakta blekna och försvinna i det mörker hon precis tagit sig ur. Hon har åstadkommit något, men det kommer ta lång tid ännu innan hon förstår vad.

Han är en skugga av sitt forna jag. Uppslukad av marken. Hon dansar hemåt med håret fladdrande i vinden.

De åstadkom något. Men ingen av dem inser vad.