ericalandstedt

"En ängel föds och lever tills en ödesdiger dag när ett monster föds. En kaxig jävla skitunge som inte kan annat än ställa till bekymmer för sig själv. Monstret överlever länge, in på gymnasiet. Monstret låter inte människor påverka henne till att förmildra sin egen framtoning. Monstret gör en tvärvändning och blir kär. Huvudstupa, hopplöst, magnifikt kär.
Kärleken introducerar henne för Skiten. Plötsligt befinner sig Monstret i sitt eget element. Monstret har hamnat i helvetet. Hon hör och ser hur hennes vänner lever sina tonårsliv, ett liv hon aldrig fick uppleva, söndertrasad i en källare i helvetet. Två år rinner förbi och plötsligt är hon inget barn längre. Knappt ens en tonåring. Vart tog åren vägen? Vart tog den tiden i livet vägen som hon borde ha uppskattat med sina vänner? Vart tog tiden vägen när hon borde ha valt att ligga däckad på en gräsmatta efter alldeles för mycket hembränt? Varför valde hon helvetet? För att helvetet lockade, helvetet kallade på henne, fick henne att tro att det var där hon hörde hemma. Helvetet erbjöd en trygghet som hon hade saknat genom hela sin uppväxt. Helvetet erbjöd obegränsad kärlek och tidlös frihet.
En dag vaknar hon. Och Monstret har dött, kapitulerat och bara lämnat ett tomt hårt skal. Ängeln har för länge sedan flytt, blivit bortjagad av Monstret. Ingenting finns kvar. Den trygghet som Helvetet erbjöd är bytt i förvirring, besvikelse och massförstörelse.
Utan identitet kämpar hon vidare. Tar sig mot något hon tror hon kan kalla för Hem. Desperat letar hon i varje hörn för att hitta åtminstonde en bit av den identitet som hon förlorat under en endaste natt. Letar febrilt efter en solid grund att stå på.
Åren går. Hon blir äldre, ser saker klarare, ur en vuxen kvinnas synvinkel. Ännu har hon inte löst gåtan med hur hon ska finna sin identitet.
En dag kommer hon se den. Väntandes på henne i ett gathörn någonstans i världen. Och då, först då, kommer hon veta att hennes liv inte varit förgäves. "