ericalandstedt

Gammalt kvasiintellekt rostar aldrig. Ungefär som att försöka slå ner en spik i betong. Du slår och slår, men spiken rör sig inte ur fläcken. Tills du slår det sista slaget och spiken böjer sig för kraften i slaget, viker sig, får slagsida och ligger där, ihopsmält med betongen. Med åren så rostar den till oigenkännlighet och tillslut syns den inte längre. Den syns inte, men den finns. Den vet. Den märker. Den ser allt. Kanske är den besviken, den hade ju ingen chans att försvara sig mot det monster som höll i hammaren. Kanske är det bara en eufori? Inget tugummi i världen skulle räcka för att blåsa den upp den bubbla igen som har spruckit, flugit sin kos. Och jag önskar jag kunde säga att det ordnar sig, som jag alltid säger. Jag ser mig själv, jag hör mina egna ord när jag pratar med er. Men jag förstår dem inte. De ger er så mycket mening, de betyder verkligen någonting. Men i min värld är de uttryckslösa. De saknar mening, saknar innebörd. Och hur får en människa tillbaka innebörden i sina egna ord? Eller förstånd nog att se meningen?
Det är en labyrint utan början, utan slut. Du börjar färden när du är liten, tar alla dörrar som ser enkla och bra ut. Men så en dag står du där, mitt i ingenstans med fyra blodröda väggar omkring dig. Utan chans att ta dig ut, utan möjligheten till hjälp. Vilsen.
Du behöver inte se en möjlighet för att veta att den är där. Du kan se på möjligheterna, ta på dem, känna dem i din hand. Men du kan inte bara hålla i dem. För en dag har de rostat. Rostat som spiken som just nu ligger någonstans på en betongplatta och multnar.

Herregud. Har jag precis tillbringat 5 minuter åt att jämföra mitt liv med en spik?