ericalandstedt

Ni är lite gulliga som kommer till mig och kommenterar saker jag skriver här, särskilt de ökända tomrummen. Men jag tror det har uppstått lite missförstånd här, för kommentaren jag oftast får i samband med detta är: Du borde bli kär.
Tror ni på fullaste allvar att kärlek kan fylla ett sånt här tomrum? För det tror inte jag.
Självklart, jag hade den bästa tiden i mitt liv och var den lyckligaste och helaste människan på jorden när jag var tillsammans med mitt ex. Men det var då. Då var kraven på livet inte lika stora, de var nästan obefintliga.
Det där är ingenting jag tror på nu. Det här är ett tomrum som bara kan fyllas genom tillfredställelse med livet. Och det innefattar många delar, arbete, fritid, familj o.s.v. När alla små delar lever i symbios med varandra, då kanske vi kan prata om att fylla tomrum. Enbart kärlek fyller ingenting.
Nu orkar jag inte förklara detta närmare. För ögonen värker och tröttheten är förjäkla överväldigande och jag har noll lust att supa och vara social ikväll. Men vad gör man inte.