Staden som aldrig drömmer.
Livet är ju det absolut enda som vi med all säkerhet vet slutar med döden. Eller resulterar i döden kanske man ska säga. Ändå är människan rädd för att leva. Rädd för att leka med elden. Rädd för konsekvenser. Kanske inte ens har insett att i slutändan är det ingen som klarar sig ändå?
Människan är en hycklande, krälande, manipulativ och ondskefull varelse. Och den som påstår sig veta att det blir bättre borde vi skjuta med ett nackskott redan imorgon. Det blir inte bättre. Allting går åt helt fel håll. Människan går bakåt i utvecklingen, trots alla framsteg inom andra ämnen. Som om det skulle räcka.
Jag saknar impulsiviteten i mitt liv. Den är borta. Lever numer i slentrian och jag tror det är det som skapar lite kaos. Eller tvärt om, förhindrar det kaos som jag behöver i mitt liv.
Kanske borde hoppa på ett tåg redan idag. Se vart det leder. Vart tog den vägen, den där spontaniteten? Är det Stockholm som dödat den? Folk pratar om alla möjligheter här, men egentligen kanske det bara är en långsam, men plågsam, död för alla drömmar? Stockholm. Staden som aldrig drömmer.
Människan är en hycklande, krälande, manipulativ och ondskefull varelse. Och den som påstår sig veta att det blir bättre borde vi skjuta med ett nackskott redan imorgon. Det blir inte bättre. Allting går åt helt fel håll. Människan går bakåt i utvecklingen, trots alla framsteg inom andra ämnen. Som om det skulle räcka.
Jag saknar impulsiviteten i mitt liv. Den är borta. Lever numer i slentrian och jag tror det är det som skapar lite kaos. Eller tvärt om, förhindrar det kaos som jag behöver i mitt liv.
Kanske borde hoppa på ett tåg redan idag. Se vart det leder. Vart tog den vägen, den där spontaniteten? Är det Stockholm som dödat den? Folk pratar om alla möjligheter här, men egentligen kanske det bara är en långsam, men plågsam, död för alla drömmar? Stockholm. Staden som aldrig drömmer.
Kommentarer
Trackback
