ericalandstedt

Har flera gånger läst igenom alla inlägg här och varje gång förundras jag över samma sak;
Ingenting har förändrats.
Vissa saker, eller alla saker, som står här hade lika gärna kunnat skrivits inatt. Eller igår. Eller varför inte imorgon.
Varför?
För att jag är en feg jävel som är underbart bäst på att förneka och förtränga istället för att hantera saker som dyker upp.
Men allt kommer ikapp en någon gång, och egentligen finns det ju fem års sorger och förluster och erfarenheter att bearbeta. (En annan dag, kanske...)
Ändå så lär jag mig aldrig! När de väl kommer ikapp så väljer jag att försvinna från mig själv i nån vecka istället för att ta tag i skiten.
Varför förstår jag inte bara att den endast kommer byggas på för varje gång? Jävla blåögda idiot. Jag om någon borde väl veta att mirakel inte existerar.
Skuldsanering. Finns det något som heter samvetessanering? Kan man ansöka om en sådan redan ikväll?

Och allting är precis som han säger. Men det är MIN skit. Det är MITT liv och MINA beslut. Ingenting kan ändra på det.
Vi pratade om det idag, att båda två är så förbaskat bra på att peppa varandra och tala om sanningen för varandra, men ingen utav oss lyssnar på våra egna ord. Ingen av oss lever som vi lär.

Men trots hans sanningar så släpper det inte. Varför släpper det inte?