ericalandstedt

Ni förstår ju inte. Eller jo, det är nog jag som inte förstår att ni faktiskt förstår. Hur gärna jag skulle axla era problem om jag bara kunde. Hur gärna jag skulle ruska om dig, ge dig lite utav mina erfarenheter, ge dig styrkan att kunna ta dig igenom sånna här saker. Vi är så olika du och jag. Vi har gått igenom så helt olika saker.
Tro mig när jag säger att jag vet hur det känns. Jag känner alltid hur det känns. Men jag kan inte göra någonting. Jag har varit där så många gånger själv, jag vet inte om jag någonsin tagit mig riktigt ur det, men det är skitsvårt att få någon annan ur det. Ibland är man helt enkelt sin egen värsta fiende. Och att besegra sig själv kan vara lite komplicerat.
Lite oro, ska jag ju säga att det är. Eller väldigt mycket oro. Det finns bara en av dig, och den vill jag gärna ha kvar. Jag tror med allt jag äger och har att du kommer ta dig ur det, men det kanske är för att jag refererar till mina egna sätt att lösa sånna problem?
Nej, jag tror på människor också. En del människor. Och det här tar vi oss ur. Tillsammans.

"It doesn't take much to learn, when the bridges that you've burned, leave you stranded, feeling alone. It doesn't take much to cry, when you're living in a lie..."