ericalandstedt

Jag vet inte. Jag är så fruktansvärt orättvis nuförtiden. Både mot mig själv och mot andra.
Men det är inte meningen, jag behöver bara hitta mig själv igen så ska ni se att det löser sig.
Förhoppningsvis.
Sysslingen sa att jag redan tagit första steget genom att erkänna både för mig själv och för andra att allt inte är så bra just nu. Kanske har hon rätt.
Har även hittat något konkret att bygga på, något som faktiskt förvånade mig själv också. Men min hjärna kanske är så trött på  att vara såhör förvirrad, så den tar fram minnen från förr, ger mig ledtrådar om hur jag ska förstå.
Samtidigt så känner jag att den där kniven som sitter i ryggen trycks in mer och mer för varje dag. Och det krävs inte ens mycket. Ett litet felaktigt ord, en felaktigt uttryckt mening, ett klantigt ordval. Allt trycker in den och vrider om den ett varv till.

Men vad ska man göra. Det finns ju inga säkra människor.