Pazza Zlatan
Jag vet inte varför men... http://www.myspace.com/pazzazlatan Viggos version i mitten.
Så jävla löjlig. Så jävla skön. Det där är fotboll när den är som skönast.
Imorron EM. Någonting vi brinner för. Nu jävlar.
Förresten:
THIS IS HOW IT HURTS WHEN I PRETEND I DON'T FEEL ANY PAIN
Så jävla löjlig. Så jävla skön. Det där är fotboll när den är som skönast.
Imorron EM. Någonting vi brinner för. Nu jävlar.
Förresten:
THIS IS HOW IT HURTS WHEN I PRETEND I DON'T FEEL ANY PAIN
Bara för idag.
Idag orkar jag verkligen inte anstränga mig för att förstå mig själv. Jag fattar ändå ingenting i slutändan. Hur man kan vilja nåt som man egentligen inte vill, varför man vill ha något som man egentligen inte alls vill ha, hur man kan känna någonting som man vet att man inte känner. Hur man kan vara arg och irriterad fast man vet att man egentligen, innerst inne är glad.
Tiden går undan. Suck. Snart är man gammal och skrynklig.
Tiden går undan. Suck. Snart är man gammal och skrynklig.
Som vatten på en gås.
Har alltid sett mig själv som relativt elak av mig. Inte alltid medvetet, men ändå ingen genomgod människa. Men ju mer man ser av världen, ju mer man ser av människor, så märker jag att jag är nog rätt snäll ändå. Antar att det som gäller är att kunna vara medveten om när man ska använda vilka egenskaper. Jag är aldrig någonsin elak mot människor som inte förtjänar det. Däremot så är jag nog snäll mot människor som inte förtjänar det.
Men när jag hör och ser hur människor håller på (Vuxna människor är värst) så kan jag ju inte låta bli att bli mörkrädd. Jag har aldrig någonsin brytt mig om skitsnack eller vad random människor tycker om mig. Jag kör mitt race och dom som känner mig kan och vet jargongen. Så vad folk säger eller gör eller tycker om mig, det rör mig inte i ryggen. Men när jag märker hur dessa människor beter sig så kan jag inte hjälpa att jag tycker så förbannat synd om de människor som faktiskt tar åt sig. Som faktiskt mår så jäklans dåligt av hur de små, gnälliga, klagande människorna beter sig.
Det är ju rätt simpel psykologi att om en människa måste hacka ner på andra (helt utan anledning då) självklart mår dåligt över sig själv innerst inne. Man får nog någonstans lov att ta tag i sig själv och inse att man är så mkt bättre än sånt jävla skitsnack. Och den dagen jag någonsin tar åt mig av sånna saker så kan jag lika gärna gräva min egen grav och frivilligt hoppa ner i den. Och jag hoppas bara att fler kunde ha den självkänslan och stoltheten att låta snacket bara rinna av och försvinna. "Som vatten på en gås."
"Stockholm kommer förgöra mig."
Men när jag hör och ser hur människor håller på (Vuxna människor är värst) så kan jag ju inte låta bli att bli mörkrädd. Jag har aldrig någonsin brytt mig om skitsnack eller vad random människor tycker om mig. Jag kör mitt race och dom som känner mig kan och vet jargongen. Så vad folk säger eller gör eller tycker om mig, det rör mig inte i ryggen. Men när jag märker hur dessa människor beter sig så kan jag inte hjälpa att jag tycker så förbannat synd om de människor som faktiskt tar åt sig. Som faktiskt mår så jäklans dåligt av hur de små, gnälliga, klagande människorna beter sig.
Det är ju rätt simpel psykologi att om en människa måste hacka ner på andra (helt utan anledning då) självklart mår dåligt över sig själv innerst inne. Man får nog någonstans lov att ta tag i sig själv och inse att man är så mkt bättre än sånt jävla skitsnack. Och den dagen jag någonsin tar åt mig av sånna saker så kan jag lika gärna gräva min egen grav och frivilligt hoppa ner i den. Och jag hoppas bara att fler kunde ha den självkänslan och stoltheten att låta snacket bara rinna av och försvinna. "Som vatten på en gås."
"Stockholm kommer förgöra mig."
On my own
Ibland behöver man få ner orden på pränt för att inse innebörden av dem.
Vissa saker blir kristallklara, andra bara mer förvirrande. De tar ut varandra och så står man där igen, på ruta ett.
Jag vet vad jag har, jag vet vad jag inte har. Kan inte sakna det jag aldrig haft, men kan sakna det jag kunde fått.
Om det är något som kan såra en så är det vetskapen. Men det där kommer lösa sig. På bästa sätt.
Lika bra är det egentligen, eftersom jag tror att jag faller för en känsla och inte för dig. Livsfarligt. Och hur ska jag kunna älska när ingen lever upp till den perfektion som Max uppvisade? Jag måste sluta jämföra, måste inse att ingen nånsin kommer vara perfekt på hans sätt, men säkerligen på sitt eget. Måste sluta förstöra för mig själv.
Nu - Uppsala.
Jag är klokare nu,
inte längre den korkade tjejen du en gång kände,
för så länge sedan.
Jag är starkare nu,
mina misstag har lärt mig vilken väg jag måste gå.
Och jag borde veta att jag sätter mig själv åt sidan för att göra det på ditt sätt.
Men nu måste jag tänka på mig själv.
Och jag är inte rädd att försöka på egen hand.
det spelar ingen roll om jag har rätt eller fel
Jag kommer leva livet på mitt sätt.
Det är dags för mig att försöka på egen hand.
Det är över nu.
Jag kan inte gå tillbaka till att leva genom dig
Och om du ändå inte förstår,
jag kan inte gå tillbaka till att vara någon annan.
Inte nu längre.
Jag fick aldrig chansen att göra sakerna på mitt sätt.
Så nu är det dags för mig att ta kontroll.
Börja om från ruta ett
Göra sakerna på mitt sätt.
Du kan inte stoppa mig nu, jag har bara börjat.
Fundera inte ens på det,
det finns ingen plats för det.
Funderingar.
"En freudiansk felsägning är ett begrepp inom psykologin. Felsägningen går ut på att en person avser att säga en sak, men av misstag säger något annat. Det av misstag sagda är då det som personen faktiskt menar, på ett semi-omedvetet plan.
Felsägningen anses, enligt denna skola, vara ett tecken på en bortträngd längtan, t. ex. av sexuell karaktär eller något som på annat sätt socialt sett är olämplig att yttra.
Ex.
- - Ska vi spela vårt favoritspel?
- - Nej. Jag menar jo, det är jättekul.
"Nej" är i ex. ovan den freudianska felsägningen och representerar personens egentliga åsikt som filtrerat genom super-egot får en innebörd anpassad till den sociala situationen. En freudiansk felsägning är alltså när överjaget, super-egot, inte "hinner med" att censurera våra tankar.
Vid t. ex. rättegångar eller polisförhör används ibland en teknik med att ställa snabba korta frågor med förhoppning att vederbörande inte hinner tänka ut en passande lögn utan försäger sig; alltså en freudiansk felsägning i termens mer generella betydelse."
2007-09-09
För länge sedan, men ändå igår. Att se sitt lidande såhär i efterhand kan vara både jobbigt och lärorikt.
Att veta att man vuxit som människa, kommit vidare, klarat sig ur situationer man trodde skulle döda en.
Du kommer klara din också. För att vi står på samma sida.
Att veta att man vuxit som människa, kommit vidare, klarat sig ur situationer man trodde skulle döda en.
Du kommer klara din också. För att vi står på samma sida.
"Det gör så ont, så jävla ont, du vet inte vilka märken dina ord
lämnade efter sig, vilka spår av tvivel de sådde.
Du vet inte hur väl du lyckades med det som var ditt bestående mål.
Att se dig var som att starta en torktumlare full med känslor.
Som att dra ett rivjärn över läkande sår tills blodet sprutar.
Även förnekelsens dimma måste lätta någongång även om den oftast
är så tjock att den går att skära sönder. Alla tvivel lämnar huvudet
när jag ser dig. Någonting ligger och skaver där inne, något i det
du sa, något i det du gjorde. Något i det ni gjorde båda två.
Det finns en partikel som ligger och dammar och allt sopen gör är
att nöta ner golvet, inget blir rent.
Inget kommer någonsin bli rent för du har smutsat ner det. Smutsat ner
mig.
Alltid denna jäkla falskhet, den driver mig till vansinne!
Jag springer och springer för att lämna den bakom mig men så fort jag
stannar upp så finns den där, påminner mig om att jag innerst inne
är en sån jäkla svag människa som blev så förbannat skadad av all skit
du hävde ur dig under den där perioden. Ibland, för en kort sekund,
så blir jag människa igen och inser att jag är skadad, kanske för livet.
Inget vatten kan rena, ingen medömkan kan råda bot.
Och jag avskyr att inse det, men du sänkte mig. Fan vad du har sänkt mig.
Hämndbegäret är allt jag har kvar, hoppet om att du en dag ska bli lika
skadad som jag. Att du ska få känna på den bitterheten som du orsakat
mig. Avskyn mot dig får mig att vilja göra hemska saker mot andra
människor, allt för att dölja min egen osäkerhet och sårade själv-
känsla. Men det finns en sak kvar, kontrollen. Än har jag inte helt
tappat kontrollen och jag kan hindra mig från att göra hemska saker,
även fast jag mycket väl skulle kunna. Helst mot dig.
Jag är inte ett dugg bättre än du.
Mycket av det du sa håller jag ju med om.
Fattar du inte att du tvingar mig att leva i en lögn?!
Att farfar skulle skämts över mig om han hade levt.
Tror du inte jag lever med den ångesten varenda jävla dag, att han
sitter där uppe nånstans och ser mig och skäms över den jag blivit.
Tror du inte det river i mig lika mycket som nåt annat?
Vafan tror du om mig, att jag är den starkaste människan i världen?!
Hur skulle jag kunna vara det? Du skapade en helt ny Erica med dina
ord, dina hårda ord och dina verbala anfall. Du misshandlade ett psyke
och bröt igenom ett annat. Och här sitter jag, ihålig, med dina ord
ringande mellan hålen. "
lämnade efter sig, vilka spår av tvivel de sådde.
Du vet inte hur väl du lyckades med det som var ditt bestående mål.
Att se dig var som att starta en torktumlare full med känslor.
Som att dra ett rivjärn över läkande sår tills blodet sprutar.
Även förnekelsens dimma måste lätta någongång även om den oftast
är så tjock att den går att skära sönder. Alla tvivel lämnar huvudet
när jag ser dig. Någonting ligger och skaver där inne, något i det
du sa, något i det du gjorde. Något i det ni gjorde båda två.
Det finns en partikel som ligger och dammar och allt sopen gör är
att nöta ner golvet, inget blir rent.
Inget kommer någonsin bli rent för du har smutsat ner det. Smutsat ner
mig.
Alltid denna jäkla falskhet, den driver mig till vansinne!
Jag springer och springer för att lämna den bakom mig men så fort jag
stannar upp så finns den där, påminner mig om att jag innerst inne
är en sån jäkla svag människa som blev så förbannat skadad av all skit
du hävde ur dig under den där perioden. Ibland, för en kort sekund,
så blir jag människa igen och inser att jag är skadad, kanske för livet.
Inget vatten kan rena, ingen medömkan kan råda bot.
Och jag avskyr att inse det, men du sänkte mig. Fan vad du har sänkt mig.
Hämndbegäret är allt jag har kvar, hoppet om att du en dag ska bli lika
skadad som jag. Att du ska få känna på den bitterheten som du orsakat
mig. Avskyn mot dig får mig att vilja göra hemska saker mot andra
människor, allt för att dölja min egen osäkerhet och sårade själv-
känsla. Men det finns en sak kvar, kontrollen. Än har jag inte helt
tappat kontrollen och jag kan hindra mig från att göra hemska saker,
även fast jag mycket väl skulle kunna. Helst mot dig.
Jag är inte ett dugg bättre än du.
Mycket av det du sa håller jag ju med om.
Fattar du inte att du tvingar mig att leva i en lögn?!
Att farfar skulle skämts över mig om han hade levt.
Tror du inte jag lever med den ångesten varenda jävla dag, att han
sitter där uppe nånstans och ser mig och skäms över den jag blivit.
Tror du inte det river i mig lika mycket som nåt annat?
Vafan tror du om mig, att jag är den starkaste människan i världen?!
Hur skulle jag kunna vara det? Du skapade en helt ny Erica med dina
ord, dina hårda ord och dina verbala anfall. Du misshandlade ett psyke
och bröt igenom ett annat. Och här sitter jag, ihålig, med dina ord
ringande mellan hålen. "
Let me love you
Du drog och slet, men fick inte kniven ur ryggen.
Frustrerad och sårad kröp du till korset och erkände dina påkomna synder.
Det var illusionerna som gjorde dig detta, de som dagligen slet i dig innifrån.
Jag föraktade din svaghet och dina orealistiska krav på dig själv och din omgivning.
Ändå var jag dragen till det, som ett bi till honung.
Dina krav delades med mina, mina krav på omdömeslös omtanke.
Du skjuter mot dig själv men jag stoppar kulorna med mitt samvete.
Nu ligger du här bland mina trassliga lakan och ditt såriga hjärta slår i takt med mitt.
Frustrerad och sårad kröp du till korset och erkände dina påkomna synder.
Det var illusionerna som gjorde dig detta, de som dagligen slet i dig innifrån.
Jag föraktade din svaghet och dina orealistiska krav på dig själv och din omgivning.
Ändå var jag dragen till det, som ett bi till honung.
Dina krav delades med mina, mina krav på omdömeslös omtanke.
Du skjuter mot dig själv men jag stoppar kulorna med mitt samvete.
Nu ligger du här bland mina trassliga lakan och ditt såriga hjärta slår i takt med mitt.
Gnäll
Hur man vet var gränsen går för hur mycket man kan ställa upp för en människa? Fråga mig inte vad som är avgörande. Ens eget engagemang kanske? Men borde man inte förakta sig själv om man en dag vaknar upp och känner att man inte orkar bry sig längre, att man är slutkörd på att peppa en människa genom hela dennes liv?
Jag har aldrig slutat bry mig. Det gör jag väl inte nu heller, men jag är så trött på detta eviga GNÄLL! Dag ut och dag in. Jag kan förstå att folk behöver bli stöttade, självklart, det behöver alla. Jag anser däremot att man aldrig ska gnälla eller klaga över en situation i livet om man inte är beredd att göra någonting åt det. Att klaga hjälper inte. Att sitta instängd hemma och tycka synd om sig själv, det hjälper inte.
Jag har vänner som gnäller på att de är tjocka, men ändå käkar godis i massiva mängder varje dag.
Jag har vänner som gnäller på att livet är värdelöst, ändå ser de inte till att fylla det med nåt meningsfullt.
Jag har vänner som gnäller på att jobbet suger, men ändå söker dom sig inte vidare.
Alltså man kan fortsätta i all evighet! Detta ständiga gnäll är så förbannat tröttsamt. Alla har gnälliga dagar, men varje dag? Kom igen, ryck upp er för fan.
Jag har aldrig slutat bry mig. Det gör jag väl inte nu heller, men jag är så trött på detta eviga GNÄLL! Dag ut och dag in. Jag kan förstå att folk behöver bli stöttade, självklart, det behöver alla. Jag anser däremot att man aldrig ska gnälla eller klaga över en situation i livet om man inte är beredd att göra någonting åt det. Att klaga hjälper inte. Att sitta instängd hemma och tycka synd om sig själv, det hjälper inte.
Jag har vänner som gnäller på att de är tjocka, men ändå käkar godis i massiva mängder varje dag.
Jag har vänner som gnäller på att livet är värdelöst, ändå ser de inte till att fylla det med nåt meningsfullt.
Jag har vänner som gnäller på att jobbet suger, men ändå söker dom sig inte vidare.
Alltså man kan fortsätta i all evighet! Detta ständiga gnäll är så förbannat tröttsamt. Alla har gnälliga dagar, men varje dag? Kom igen, ryck upp er för fan.
Lycka
Lycka. Relativt brett begrepp.
Lycka är ingenting du söker och finner. Lycka är ingenting du skapar eller orsakar. Lycka är inte en händelse, en tidpunkt, ett minne eller en person.
Lyckan är bredare än så. Lycka är något du förtjänar. Hur man uppnår det? Inte den blekaste aning. Så fort man tror att man hittat den knaggliga vägen så kommer en återvändsgränd och så slutar det i misär ändå.
Människan driver sig själv till vansinne i strävandet efter lycka. Till priset av ännu djupare misär. Men det ska tydligen vara värt det. Alla dessa minor man går på. Varför försöker vi så hårt att uppnå någonting vi vet inte kommer av en slump?
Jag driver mig själv till vansinne med min analytiska besatthet. Det där kravet på mig själv som säger att jag måste förstå allting. Jag inser själv att det är en omöjlighet. Men är det något man lär sig under åren, så är det att man alltid kan lura sig själv. I alla lägen. Man kan förneka, ljuga, bedra sig själv. Man kan till och med intala sig själv att man är lycklig. Men sen när den äkta varan dyker upp...då inser man vad man gjort för fel under alla dessa år av ständigt analyserande och sökande.
Vi finns, därför felar vi.
Silverchair
"I loved the way you loved me, but I hated the way I was supposed to love you back..."
Det handlar inte om vem. Det handlar inte om hur, när, var eller ens varför. Det handlar inte om henne överhuvudtaget. Det handlar om oss. Det handlar om dig och det handlar om mig. Det handlar absolut inte om vad jag tycker om henne, inte ens vad du tycker om henne. Det handlar om att bli utbytt, kanske?
Jag vet inte vad det handlar om, men det gör mig förbannad! Eller iallafall lite smått irriterad. Kanske för att jag vet hur det ligger till, men att du inte e karlslok nog att tala om det för mig, utan istället gör såhär.
Antar att det är rädslan att aldrig bli älskad? Kanske. Du är en av de få som förstår komplicerade jag. Och det var som en trygghet att veta att du älskade mig, även om jag inte kunde älska dig tillbaka. Och nu är den kärleken bortryckt och med det även min stabila grund till att tro och hoppas.
Men det är lugnt. Det var bara lite tråkigt att det skulle behöva bli såhär.
Det handlar inte om vem. Det handlar inte om hur, när, var eller ens varför. Det handlar inte om henne överhuvudtaget. Det handlar om oss. Det handlar om dig och det handlar om mig. Det handlar absolut inte om vad jag tycker om henne, inte ens vad du tycker om henne. Det handlar om att bli utbytt, kanske?
Jag vet inte vad det handlar om, men det gör mig förbannad! Eller iallafall lite smått irriterad. Kanske för att jag vet hur det ligger till, men att du inte e karlslok nog att tala om det för mig, utan istället gör såhär.
Antar att det är rädslan att aldrig bli älskad? Kanske. Du är en av de få som förstår komplicerade jag. Och det var som en trygghet att veta att du älskade mig, även om jag inte kunde älska dig tillbaka. Och nu är den kärleken bortryckt och med det även min stabila grund till att tro och hoppas.
Men det är lugnt. Det var bara lite tråkigt att det skulle behöva bli såhär.
Uppbyggnad.
Jag vet inte, jag... Det saknas. Det går inte att förklara, men den där tomheten, den går bara inte att fylla. Jag är en hejare på att förtränga nuförtiden och en riktig jävel på att förneka mina egna behov. Varför? För att jag e skraj såklart. Jag tycker inte om den människa jag blivit, i jämförelse med den jag var. (Kvasiintellektuell?!)
Ändå så är jag förändrad och måste lära mig att leva med, acceptera, hantera den jag är.
I två dagar har jag suttit, instängd, och tänkt så att huvudet nästan exploderat. Vägt för och nackdelar. Tillslut stod jag inte ut, utan tog en långpromenad för att rensa tankarna. Det gick inte så bra. Det slutade mest med ett sjujävla skavsår. Och nu kan jag knappt gå, men det är ju en annan story. Samma gamla revben värker också. Känns nästan lite lyriskt, som om det värker mer när det är fuktigt ute. (Placebo?!)
Jag förstår ingenting längre. Känner mig vilse i hela den här livscirkeln. Ungefär som att ändarna har brytits ifrån varann och det bara är ett oändligt streck man vandrar på. Inget slut. Ingen början. Och tomt. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag vet inte vad jag saknar, vet inte vad jag längtar efter, vet inte vad jag behöver.
Men jag vet att jag måste komma på det snart.
Utåt sett är man så kaxig. Innerst inne är man så liten. Så jävla liten.
Ändå så är jag förändrad och måste lära mig att leva med, acceptera, hantera den jag är.
I två dagar har jag suttit, instängd, och tänkt så att huvudet nästan exploderat. Vägt för och nackdelar. Tillslut stod jag inte ut, utan tog en långpromenad för att rensa tankarna. Det gick inte så bra. Det slutade mest med ett sjujävla skavsår. Och nu kan jag knappt gå, men det är ju en annan story. Samma gamla revben värker också. Känns nästan lite lyriskt, som om det värker mer när det är fuktigt ute. (Placebo?!)
Jag förstår ingenting längre. Känner mig vilse i hela den här livscirkeln. Ungefär som att ändarna har brytits ifrån varann och det bara är ett oändligt streck man vandrar på. Inget slut. Ingen början. Och tomt. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag vet inte vad jag saknar, vet inte vad jag längtar efter, vet inte vad jag behöver.
Men jag vet att jag måste komma på det snart.
Utåt sett är man så kaxig. Innerst inne är man så liten. Så jävla liten.
