ericalandstedt

Kan man drömma att man är vaken? På samma sätt som man kan drömma sig bort NÄR man är vaken?
Hade den mest surrealistiska natten någonsin inatt tror jag.
Och antingen håller jag helt på att tappa vettet eller så var det bara ännu en konstig upplevelse.
Bara känslan av att man drömmer. Men ingen dröm kan vara så verklig att varenda tanke, varenda rörelse är så exakt inprickade.
Samtidigt så är det drömmarna och sömnen som gör att tiden rinner iväg snabbare än en ögonblinkning.
Så om man då vet, med all säkerhet att man är vaken och vid medvetande, men ändå så har tiden sprungit förbi som om den aldrig existerat, hur galen är man då?
Am I loosing it?

Det spelar nog ingen roll vem man litar på och varför, i slutändan är det ändå alltid en själv som det kommer ner till.
Alla människor står ensamma. Så är det bara.

Det börjar med att någon sitter långt där uppe och leker, leker som dom leker med en marionettdocka. Fast nu är det musklerna som dom rycker i. Man blir hjälplös, man blir trött, musklerna skriker att de inte orkar mer, att det inte finns någon kraft kvar. Ändå så fortsätter det. Hela kroppen skriker sluta, tillslut kommer paniken för att det bara inte GÅR längre och ändå så fortsätter det.
Paniken får andningsvägarna att krympa. En ond cirkel, ju mer de krymper, desto värre blir paniken över att inte kunna andas ordentligt. Döende. Kommer inte överleva. Hjärnan snurrar runt runt runt med en massa konstiga tankar. Hyperventileringen gör ingenting bättre. Blodet börjar koka, det bränner innifrån. Hjärtat slår i dubbel hastighet.
Tillslut, försvinna in i sig själv. Vara medveten, men ändå se allting utifrån.
Det enda stället som är tryggt. Att försvinna in i sig själv.
Ändå bli dragen ut igen, i det där kaoset. ("Kan inte andas, andas, kommer dö, dör nu, överlever inte.")
Och sen lugnet. Allting bara försvinner. Drar sig undan. Det som blir kvar är bara en känsla av övergivenhet och obehag.

Idag...arg.
Tappat kontrollen idag. Hostat hela natten igenom så lungorna kännts som att de ska spricka. Men who am I kidding. Som om jag skulle somnat utan hosta. Men skönt att kunna skylla på den när folk frågar mig på jobbet varför jag ser så trött och hängig ut. Bra fallskärm. Jag hostar.
Men jag känner ju själv att jag är så nära att komma till insikt, så nära att förändras. Jag kanske verkligen behöver den här tiden till att må såhär, för man lägger märke till saker som man kanske är för upptagen och stressad för att lägga märke till annars.
Folk som ställer upp, vilka människor man kan lita på. Det sätter verkligen en del vänskaper på prov. Och mig själv. Förhoppningsvis så kommer jag ur det som en bättre människa.
Kanske. Men ska inte hoppas. Hopp föder bara besvikelse.