ericalandstedt

Jag måste verkligen öva upp min självkontroll. Kan inte gå runt och bli aggressiv för sånna småsaker längre. Dags att växa upp lite. Näe. Det kommer aldrig fungera. Jag är ju som jag är. Och jag blir irriterad och förbannad så fort jag ser ditt ansikte. Fyfan vilken paradox. Jag tror hela mitt liv är en motsägelse. Det stör mig nåt så fruktansvärt när människor tror något SÅ högt om sig själva, som inte stämmer. Klart man ska ha höga tankar om sig själv, men absolut inte utan en ödmjuk framtoning. Många klarar av det, ännu fler klarar det inte. Jag vill bara slå er så jävla hårt i huvudet och skrika åt er att fatta att ni inte är störst, bäst och vackrast. Förstå att det inte är ni som regerar världen, att det INTE är er som alla rättar sig efter och dansar efter. Ännu värre är det med människor som kommer från en "mindre betydande gruppering" (men ja för i hgelvete, både du å jag vet att det finns popularitetsgrupperingar i sverige... Whatever...) och så råkar dom hamna framför en dator, får lite uppmärksamhet för nån lögnaktig bild dom lagt upp och helt plötsligt lirar dom enligt dem själva i en helt annan nivå. DET ÄR INTE OK ATT FUCKA MED SAMHÄLLSGRUPPERINGAR PÅ DET SÄTTET!
 
Sluta för i helvete att vara något, eller tro att ni är något som ni inte är och koncentrera er på att vara er själva istället, för sånna finns det fan få utav.
Jag får PANIK av all egoism, riktig jävla PANIK.

Snacka om att gå från att ha nåt vettigt att säga till att helt och fullt snacka skit. Men jag blir så arg. Så arg att jag inte ens kan få fram en åsikt på ett vettigt sätt. Men det kan inte hjälpas. Ibland är ilska bästa uttryckssättet, bara man kanaliserar den rätt. Sådeså. Jag älskar min ilska och tjurskallighet. För det mesta. Over and out.

Ni är lite gulliga som kommer till mig och kommenterar saker jag skriver här, särskilt de ökända tomrummen. Men jag tror det har uppstått lite missförstånd här, för kommentaren jag oftast får i samband med detta är: Du borde bli kär.
Tror ni på fullaste allvar att kärlek kan fylla ett sånt här tomrum? För det tror inte jag.
Självklart, jag hade den bästa tiden i mitt liv och var den lyckligaste och helaste människan på jorden när jag var tillsammans med mitt ex. Men det var då. Då var kraven på livet inte lika stora, de var nästan obefintliga.
Det där är ingenting jag tror på nu. Det här är ett tomrum som bara kan fyllas genom tillfredställelse med livet. Och det innefattar många delar, arbete, fritid, familj o.s.v. När alla små delar lever i symbios med varandra, då kanske vi kan prata om att fylla tomrum. Enbart kärlek fyller ingenting.
Nu orkar jag inte förklara detta närmare. För ögonen värker och tröttheten är förjäkla överväldigande och jag har noll lust att supa och vara social ikväll. Men vad gör man inte.

MAJKL säger:
man måste ta ner problem på jorden ibland asså
MAJKL säger:
annars gör man sig själv bara galen
Erica Badoo @ work säger:
jag väljer att stå med fötterna fastspikade i jorden men ändå vifta med armarna i himmlen
MAJKL säger:
poetisk e du iaf
Erica Badoo @ work säger:
Skojar du eller, jag förstår knappt mig själv idag!
Erica Badoo @ work säger:
Har suttit under dagen å bara rabblat en massa filosofisk dynga på min blogg och nu har jag vecklat in mig i filosofiska problem som jag inte själv förstår.
MAJKL säger:
tror inte du skrivit en rad som inte kan uppfattas poetiskt idag
Erica Badoo @ work säger:
hahaha är det så?
MAJKL säger:
ja men kolla själv
Erica Badoo @ work säger:
ojsan
Erica Badoo @ work säger:
åh min förbannade hjärna spelar en massa spratt med mig idag. Vi är som två olika personer idag, hjärnan och jag. Den lever sitt eget liv som mitt förstånd inte kan acceptera
MAJKL säger:
det låter ju inte bra, bli sams!
Erica Badoo @ work säger:
 haha vi försöker
MAJKL säger:
ja, bjud den på godis
MAJKL säger:
det funkar
Erica Badoo @ work säger:
den har fått en red bull, men jag tror det var det som satte igång allt.

Kan inte låta bli att låta tankarna vandra iväg idag. Funderar på Freud och hela grejen med hans fria associationer. Jag försöker verkligen att förstå hans grundtanke i den idén, men jag kan inte, och det irriterar mig nåt så fruktansvärt!
Att associera helt fritt i samband med en människas innersta tankar, det förvränger ju all integritet, all självständighet. Det måste ju vara farligt? Det görs ju så ofta nuförtiden också, människor ser och hör saker och väljer sitt eget sätt att se på det hela, utan att egentligen kontrollera bakgrunden. Fria associationer låter vackert, eller hur? Men ger åsiktsfriheten människan rätt att tolka incidenter som de själva vill, utan att bry sig om den egentliga betydelsen? Ändrar man då inte omedvetet på en åsikt som någon annan vill uttrycka?
Men hör missförstånden till de fria associationerna? Om jag exempelvis säger väldigt sarkastiskt till någon "livet leker verkligen" och den människan i sin tur inte uppfattar sarkasmen? Personen i fråga associerar alltså till att jag älskar livet, vilket är en åsikt som de kanske för vidare till näste man. Men det var ju inte en åsikt, det var människans fria association som gav uttryck till en åsikt som inte var menad på det sättet.
Associationer i all ära, jag använder dem dagligen, men att släppa dem lösa... Hm. Intressant. Men svårförståeligt.

Jag glömmer inte, jag glömmer aldrig. Men jag vill inte mera. Du kommer inte åt mig längre, inte som förr. Dina vapen sårar mig inte längre, lämnar mig inte som ett blödande vrak. Förut visste du vart du skulle sikta för att göra mest skada. Men jag tog din själupptagenhet som ett tillfälle att byta skepnad. Nu kan du inte sikta rätt längre. Inte ens på det allra minsta avstånd. Du slappnade av, det skulle du inte ha gjort. Det är det första misstaget man gör i krig, att låta fienden se att man slappnar av, tar vinsten för givet. Nu har du tappat järngreppet och därmed kontrollen.

Idag är jag stark. Imorgon kommer du sikta rätt igen.

Han säger att han inte kommer överleva den här gången.
Han säger att den smärta han känner inte kan översättas till förståelse. (Du är inte ensam...) 
Han såg det komma, såg det långsamt uppenbara sig inför hans ögon men det fanns inget han kunde göra för att stoppa det oundvikliga. Mänsklighet.
Han förundras över att Hon kunde åsamka honom denna smärta. Han försöker, men han har inte den minsta chans att förstå, att se.

Hon säger att hon är glad att ha undkommit döden. Den tunna tråd som livet hängde i har blivit en vajer av stål.
Hon säger att hon slapp undan. Hon tror att hon hade kraft nog att undvika kaos. Hon känner sig nöjd. Tillfreds. Känslorna bränner i henne, men livet ler. Hon ser sin utväg. Hon vänder sig mot honom och säger att hon måste gå. Fånga dagen.

Han springer. Han flyr. Hålen i marken jagar honom, som värmesökande missilier försöker de få hans desperata steg att omvandlas i stillhet. Panik. Han ser hennes ansikte i mörkret, tankarna för honom bakåt, medan tiden tar honom framåt, ini evigheten. Han ger upp. Om hon bara förstod att allt han kunde göra för att leva var att älska. Älska henne.

Hon sitter i mörkret. Men hon ser ljuset där uppe. Hon ser honom springa. Hon förstår inte, men hon inser att hon jagar honom. Vill dra honom till sig. När han snubblar och faller tar hon honom till sig. Trampar på honom som om hon trampade vatten för att ta sig upp till ytan. Tillslut har hon huvudet i den fria, ljusa luften. När hon vänder huvudet ned mot marken ser hon honom sakta blekna och försvinna i det mörker hon precis tagit sig ur. Hon har åstadkommit något, men det kommer ta lång tid ännu innan hon förstår vad.

Han är en skugga av sitt forna jag. Uppslukad av marken. Hon dansar hemåt med håret fladdrande i vinden.

De åstadkom något. Men ingen av dem inser vad.

"En ängel föds och lever tills en ödesdiger dag när ett monster föds. En kaxig jävla skitunge som inte kan annat än ställa till bekymmer för sig själv. Monstret överlever länge, in på gymnasiet. Monstret låter inte människor påverka henne till att förmildra sin egen framtoning. Monstret gör en tvärvändning och blir kär. Huvudstupa, hopplöst, magnifikt kär.
Kärleken introducerar henne för Skiten. Plötsligt befinner sig Monstret i sitt eget element. Monstret har hamnat i helvetet. Hon hör och ser hur hennes vänner lever sina tonårsliv, ett liv hon aldrig fick uppleva, söndertrasad i en källare i helvetet. Två år rinner förbi och plötsligt är hon inget barn längre. Knappt ens en tonåring. Vart tog åren vägen? Vart tog den tiden i livet vägen som hon borde ha uppskattat med sina vänner? Vart tog tiden vägen när hon borde ha valt att ligga däckad på en gräsmatta efter alldeles för mycket hembränt? Varför valde hon helvetet? För att helvetet lockade, helvetet kallade på henne, fick henne att tro att det var där hon hörde hemma. Helvetet erbjöd en trygghet som hon hade saknat genom hela sin uppväxt. Helvetet erbjöd obegränsad kärlek och tidlös frihet.
En dag vaknar hon. Och Monstret har dött, kapitulerat och bara lämnat ett tomt hårt skal. Ängeln har för länge sedan flytt, blivit bortjagad av Monstret. Ingenting finns kvar. Den trygghet som Helvetet erbjöd är bytt i förvirring, besvikelse och massförstörelse.
Utan identitet kämpar hon vidare. Tar sig mot något hon tror hon kan kalla för Hem. Desperat letar hon i varje hörn för att hitta åtminstonde en bit av den identitet som hon förlorat under en endaste natt. Letar febrilt efter en solid grund att stå på.
Åren går. Hon blir äldre, ser saker klarare, ur en vuxen kvinnas synvinkel. Ännu har hon inte löst gåtan med hur hon ska finna sin identitet.
En dag kommer hon se den. Väntandes på henne i ett gathörn någonstans i världen. Och då, först då, kommer hon veta att hennes liv inte varit förgäves. "