Confessions

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva allt det här. För en gångs skull saknar jag ord. Jag! Orden som alltid varit mina redskap.
Jag antar att man kan säga att det känns som att man ska spricka i tiotusen bitar. Som att sitta i en hiss som bara går neråt, neråt, neråt utan att någonsin stanna och öppna dörrarna. Låter ingen stiga av, ingen stiga på. Klaustrofobi, panik.
Det handlar om ångest som jag inte kan förklara var den härstammar ifrån.
Det handlar om att hjärnan tar varje ensamt tillfälle i akt att låsa sig på en massa negativa, dystra tankar.
Det handlar om att varje natt, varje natt, drömma mardrömmar och vakna upp antingen med svetten eller med tårarna rinnande. Det handlar om att den rädslan som skapas då, mitt i nätterna, gör det omöjligt att somna om och få en hel natts sömn.

Men. Det handlar tyvärr också om ångesten av att ha avslöjat sig, hur hemskt och fel det än låter. Det handlar om att min stolthet gör att jag skäms över det jag i svaga stunder vräker ur mig. Det handlar om en fruktansvärd rädsla för att folk ska vända det emot mig, en olustkänsla och ett självförakt dagen efter. (hur fan kunde jag vara så dum att jag avslöjade mig!?) Det är ju så inte jag, jag är ju solstrålen och jag vill inte vill inte vill inte, VÄGRAR bli den som folk ska tycka synd om. Tyck inte synd om mig, snälla, för det gör mig till ett offer. Och jag klarar absolut inte av att vara ett offer. Den dagen jag blir ett offer så kommer självföraktet riva sönder mig långt innifrån. Jag föraktar redan mig själv för att jag är så förbannat svag.

Så för att sammanfatta det hela så har vi:
* Klaustrofobi
* Panikångest
* Negativism
* Mardrömmar
* Svett och Tårar
* Sömnlöshet
* Ångest
* Rädsla
* Olust
* Självförakt
* Svaghet

Hade jag vart 15 nu så hade jag redan suttit och dragit i mig gasen från alla tändare jag hittade hemma.
Men jag är inte 15. På gott och ont.

Kommentarer
Postat av: Anonym

jag förstår att du har de jätte jobbigt nu... kan inte sätta mig in helt vad du känner min vill bara veta att vad de än är finns jag alltid här för ja vet att du ska vara så stark utåt... men gumman jag älskar dig och du betyder så mycket för mig, vill verkligen finnas vid din sida och ja hoppas du låter mig vet om du behöver min hjälp på något sätt.... för så mycket som du ställt upp för mig går inte ens att beskriva i ord hur tacksam jag är...finns här för dig, även om du bara behöver ringa och klaga på dagen som gått... finns här babe... puss o kram

2009-06-18 @ 23:52:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0