ericalandstedt

Jag vet inte, jag... Det saknas. Det går inte att förklara, men den där tomheten, den går bara inte att fylla. Jag är en hejare på att förtränga nuförtiden och en riktig jävel på att förneka mina egna behov. Varför? För att jag e skraj såklart. Jag tycker inte om den människa jag blivit, i jämförelse med den jag var. (Kvasiintellektuell?!)
Ändå så är jag förändrad och måste lära mig att leva med, acceptera, hantera den jag är.
I två dagar har jag suttit, instängd, och tänkt så att huvudet nästan exploderat. Vägt för och nackdelar. Tillslut stod jag inte ut, utan tog en långpromenad för att rensa tankarna. Det gick inte så bra. Det slutade mest med ett sjujävla skavsår. Och nu kan jag knappt gå, men det är ju en annan story. Samma gamla revben värker också. Känns nästan lite lyriskt, som om det värker mer när det är fuktigt ute. (Placebo?!)

Jag förstår ingenting längre. Känner mig vilse i hela den här livscirkeln. Ungefär som att ändarna har brytits ifrån varann och det bara är ett oändligt streck man vandrar på. Inget slut. Ingen början. Och tomt. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag vet inte vad jag saknar, vet inte vad jag längtar efter, vet inte vad jag behöver.
Men jag vet att jag måste komma på det snart.

Utåt sett är man så kaxig. Innerst inne är man så liten. Så jävla liten.