ericalandstedt

Hur man vet var gränsen går för hur mycket man kan ställa upp för en människa? Fråga mig inte vad som är avgörande. Ens eget engagemang kanske? Men borde man inte förakta sig själv om man en dag vaknar upp och känner att man inte orkar bry sig längre, att man är slutkörd på att peppa en människa genom hela dennes liv?
Jag har aldrig slutat bry mig. Det gör jag väl inte nu heller, men jag är så trött på detta eviga GNÄLL! Dag ut och dag in. Jag kan förstå att folk behöver bli stöttade, självklart, det behöver alla. Jag anser däremot att man aldrig ska gnälla eller klaga över en situation i livet om man inte är beredd att göra någonting åt det. Att klaga hjälper inte. Att sitta instängd hemma och tycka synd om sig själv, det hjälper inte.

Jag har vänner som gnäller på att de är tjocka, men ändå käkar godis i massiva mängder varje dag.
Jag har vänner som gnäller på att livet är värdelöst, ändå ser de inte till att fylla det med nåt meningsfullt.
Jag har vänner som gnäller på att jobbet suger, men ändå söker dom sig inte vidare.

Alltså man kan fortsätta i all evighet! Detta ständiga gnäll är så förbannat tröttsamt. Alla har gnälliga dagar, men varje dag? Kom igen, ryck upp er för fan.