Dags igen.

Det här känns upprepande. Inte förnyande i alla fall. Som gubben i lådan. Alltid samma gamla gubbe i lådan. Alltid de kvällar när jag är som svagast och lätt kan relatera till alla gulliga ord och nostalgier du använder för att locka mig. Jag orkar inte bli förvånad. Jag orkar inte ens bli lessen. Det jag däremot alltid kommer att orka, är att sakna dig. Fan ta dig, hur fan är det möjligt att i samma sekund som det börjar kännas bra igen, ja då dyker du upp från ingenstans och leder in mig på fel spår igen.

Varför kan du inte bara förstå att jag älskar dig så jävla djupt, att jag alltid kommer att älska dig och därmed aldrig kommer att kunna be dig att lämna mig ifred? Kan du inte bara förstå det och lämna mig ifred för resten av mitt liv? Jag har bett dig, jag har bönat och bett dig de dagar jag känt mig stark att du ska låta mig vara. Att du ska lämna mig ifred för jag klarar inte av det. Och så är det tyst i ett halvår, sen dyker du upp igen.

Om jag ändå inte får älska dig, Max.. Varför? Varför? Varför?


Det finns ingen mening i någonting.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0